Konsten att sätta texter i verket
Idag verkar gränsen mellan litteratur, bildkonst, musik, film och andra medier bli alltmer flytande. Även om detta kanske inte är något som författare oroar sig för, innebär det en utmaning för hur vi konsumerar, distribuerar och diskuterar litteratur. Men är det här egentligen något nytt? I boken Konsten att sätta texter i verket visar Nils Olsson vid Göteborgs universitet att den moderna litteraturen redan från början varit en plats för multimediala överlappningar i lika hög grad som en särskild konstart.
– Litteraturen har alltid varit en yta där en mångfald medier har kunnat samsas och kombineras, säger Nils Olsson. Den modernistiska romanen utgjorde i hög grad en spelplats för detta – medan de dominerande berättelserna oftast har fokuserat på romanen som ett exempel på en allt tydligare formell specificering.
Nils Olsson har studerat 1900-talslitteraturen, inte som en historia om särskilda konstarter, utan som en spelplats för mediala korsningar. Som fallstudier framträder i boken två betydande författare: Gertrude Stein och Arne Sand.
– De har fått utgöra exempel, dels för att de i ett svenskt sammanhang är så gott som orepresenterade inom litteraturvetenskapen, dels för att de representerar en reflektion kring förhållandet mellan konstarter.
I Gertrude Steins A Novel of Thank You tematiseras litteraturens villkor och möjligheter genom att texten framställer en roman som förefaller vara i görningen, den är så att säga stadd i produktion och ser med andra ord väldigt konstig ut. Arne Sands Väderkvarnarna bildar i sin tur ett slags passage till det radikala 60-talet: en meditation över en litteratur som förefaller ha uttömt sina möjligheter, en roman som praktiskt demonstrerar sina litterära begränsningar, och därmed antyder om den öppna konst som ska komma att efterträda den.
Det är länge sedan konsten definierades av en arbetsdelning mellan ett fåtal specifika genrer eller konstarter – de så kallade sköna konsterna. Inom dagens så kallade utvidgade fält har konstnären istället för handen inte bara måleri, skulptur och arkitektur, utan en potentiellt oändlig mängd medier, underlag och metoder, däribland litterära former. Det finns en mängd verksamheter inom detta fält (”konsten”) som förefaller identiska med vad vi vanligtvis kallar litteratur, där konstnärer väljer att till exempel publicera böcker inom litterära genrer, eller på andra sätt använder sig av texter.
– På vilket sätt tvingar detta oss att omdefiniera litteratur som en särskild praktik? Om litteraturen både är möjlig inom ett allmänt fält för konst, och inom ett avskilt fält för litteratur, på vilket sätt påverkar det, eller borde det påverka, hur vi förstår litteratur? Är det i själva verket så att litteratur inte bara har blivit något annat, utan kanske aldrig varit det som vi förmodar att det en gång var?
Förutom att Konsten att sätta texter i verket ställer frågan vad det är för något vi kallar och inte kallar litteratur, så handlar boken i slutändan också om hur litteraturen regleras och reglerar: vilka typer av litteraturer som kommer till tals och ges utrymme inom det litterära kretsloppet och i det offentliga samtalet, till exempel i snackprogram i TV, på litteraturvetenskapliga institutioner, på kultursidor, inom biblioteksväsendet.
– Varje förståelse av litteratur innebär en begränsning, och min bok är ett svar på frågan om hur vi idag kan tala om litteratur på ett sätt som omfattar både en traditionell kanon och de litterära praktiker som tenderar att hamna utanför den traditionella litteraturens sanktionerande ramverk, säger Nils Olsson.
