Klimatanpassning, en oreglerad fråga i Sverige

Klimatförändringarna förväntas medföra såväl positiva som negativa effekter för Sverige. Mer nederbörd ger ökad risk för översvämningar, skred och ras och för förorenat dricksvatten, men en längre odlingssäsong och bättre tillväxt av skog finns också bland förväntningarna.

Till skillnad från flertalet andra europeiska länder har Sverige ingen centralt beslutad strategi för hur hoten ska mötas. Kommunerna har tilldelats huvudansvaret för klimatanpassningen, men lider brist på tydliga riktlinjer, koordinering och kunskap.

Det konstaterar Karin André och Erik Glaas, som disputerar vid Tema Vatten, Linköpings universitet. De har båda har gjort sina doktorandstudier vid Centrum för klimatpolitisk forskning (CSPR) på olika aspekter av klimatanpassning.

– Det är svårt att jobba lokalt med frågan, säger Erik Glaas. Kommunala tjänstemän har inget att luta sig emot i brist på nationella riktlinjer. Det finns en besvikelse på att statsmakterna inte har gjort mer.

Detta trots att behovet av klimatanpassning länge funnit på agendan i Sverige. Redan på 1980-talet påtalade Naturvårdsverket att nya riktlinjer för den fysiska planeringen skulle komma att behövas.

Erik Glaas har studerat arbetet med klimatanpassning, eller bristen på det, i två kommuner som har ett känsligt läge, Göteborg och Lilla Edet. Göta Älv och Vänern hör till de områden som kan komma att drabbas av översvämningar.

Både han och Karin André konstaterar att behovet av anpassningar ofta uppfattas som en teknisk fråga. Det finns en stor tilltro till att teknologi ska hjälpa oss lösa den, vilket kan invagga oss i en falsk trygghet.

Karin André har i sin avhandling studerat en storstadsregion och en privat sektor, skogsbranschen, som ju i hög grad berörs av klimatförändringar. Efter stormen Gudrun har medvetenheten om risker i skogsbruket ökat, säger hon, och flera skogsägare i hennes studie anser sig idag stå rustade inför klimatförändringarna, åtminstone i vissa avseenden. Inom skogsnäringen finns också en långsiktig planeringshorisont, något som ofta saknas i kommunala sammanhang.

Frågan om klimatanpassning ligger idag utanför de centralt fastställda miljömålen, till skillnad från målet att minska utsläppen av växthusgaser. Varför tar sig då inte statsmakterna an frågan om klimatanpassning, utan skjuter över den på kommunerna – utan att tilldela resurser? Det kan vara en känslig fråga politiskt, säger doktoranderna.

– Om man från centralt håll ställer större krav på klimatanpassning, så krävs också större resurser.

Båda påpekar också att klimatanpassning är en fråga som behöver integreras i andra sektorer, och som kräver samarbete över administrativa gränser.

Intresset växer dock snabbt och sedan ett par år finns på varje länsstyrelse en koordinator för klimatanpassning. Men, som en informant till Erik Glaas påpekar: I avsaknad av kommunala strategier och aktiviteter så finns i många fall inte mycket för koordinatorn att koordinera.

I avhandlingen lyfts dock tre beslut fram som visar att det börjar röra på sig: I plan- och bygglagen ställs numera krav på att hänsyn ska tas till klimatanpassning, och det har också tagits in i krav på dimensionering av vattenkraftsdammar.

På kunskapsfronten rör det sig också: Lantmäteriet tar fram en höjddatamodell, som kommer att ge kommuner lite bättre vägledning om vad som händer om vattennivåer höjs i olika scenarier. SMHI har också fått i uppdrag att sätta samman ett kunskapscenter för klimatanpassning.

Karin Andrés avhandling heter ”Climate change adaptation processes. Regional and sectoral stakeholder perspectives”.

Erik Glaas avhandlingen heter ”Reconstructing Noah´s Ark. Integration of climate change adaptation into Swedish public policy”.