Den neoklassiska skolan har varit tongivande inom forskningen och dominerat den ekonomiska politiken allt sedan den skotske nationalekonomen Adam Smith (1723-1790). Den talar om de fria (det vill säga avreglerade) marknaderna, om det marknadsmässigt rätta priset som sätts av utbud och efterfrågan och om människan som en rationell ekonomisk varelse (homo economicus). Det synsättet utgör ett paradigm.
Men den neoklassiska skolan har inte stått oemotsagd. Under den stora depressionen på 1930-talet hävdade britten Johan Maynard Keynes att krisen berodde på att kapitalisternas “djuriska drifter” fick för stort utrymme i den avreglerade ekonomin, och att staten måste reglera, stimulera och stabilisera. Men när krisen var överstånden och staten ändå blev allt mer aktiv, då upplevdes samhället så småningom istället som överreglerat och stelbent och Chicagoskolan fick gehör. Chicagoskolan är en skola inom den neoklassiska skolan och en av dess frontfigurer, Milton Friedman, neoklassisk nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977. Friedman var kritisk till Keynes och förespråkade en mer marknadsorienterad politisk ekonomi. USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher anammade hans förslag om avregleringar och privatiseringar, och snart följde resten av västvärlden efter.
Enligt kritikerna till den neoklassiska skolan är det Chicagoskolan som ligger bakom de senaste årtiondenas ekonomiska krascher.
– Det blev fritt fram att låna och belåna utan regleringar. Problemen förstärktes särskilt av den amerikanska centralbanken Fed och dess chef Alan Greenspan (Fed-chef 1987-2006) som höll räntan så låg som möjligt, säger ekonomie doktor Eskil Jonsson. Han har forskat i ekonomi för hållbar utveckling vid Uppsala universitet.
Detta motsägs inte helt och hållet av anhängarna till den neoklassiska skolan (se fördjupning om centralbankernas agerande), och det finns alltså flera sätt att se på det.
– Kriserna är inte en funktion av marknadsekonomin, utan av att den finansiella sektorn har vuxit sig så stor och visat sig vara mer instabil än ekonomerna hade föreställt sig, säger Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman.
I sin bok “Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling” vänder sig Peter Söderbaum, professor emeritus i ekologisk ekonomi vid Mälardalens högskola, mot den neoklassiska synen på ekonomin. Bland annat är han kritisk till begreppet “homo economicus”, att människan alltid skulle vara rationell och sträva mot vinstmaximering. Han vill hellre ha en bild av människan som en politisk-ekonomisk person som leds av en ideologisk orientering och är en aktör i det demokratiska samhället.
– Människan agerar egennyttigt, men inte alltid. Hon är en social varelse som bryr sig om andra människor och tar hänsyn till fler faktorer än bara det monetära. Detta tar den neoklassiska skolan inte hänsyn till, säger Peter Söderbaum.
Klas Eklund är adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet och författare till standardverket i nationalekonomi, Vår Ekonomi. Han menar att många ekonomiska forskare nu letar efter nästa teori.
– Just nu råder en skolstrid. Å ena sidan Keynesianer som menar att en expansiv politik krävs mot recessioner, å andra sidan de som pekar på problemen med de stora statsskulder som då uppstår, säger Klas Eklund.
Själv hoppas han att det är möjligt att kombinera marknadsdynamiken med en ansvarsfull stat. Han kallar det för “kapitalism 4.0”, där kapitalism 1.0 var den låt-gå-politik som föregick 30-talets depression, kapitalism 2.0 var keynesianismen och kapitalism 3.0 var Chicagoskolan.
Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet
