Lönsam dikalvsuppfödning, med rätt stöd- och produktionsform
Dålig lönsamhet i uppfödningen av dikalvar är ett hot mot målet att bevara naturbetesmarker och vår biologiska mångfald. Pernilla Salevid från SLU visar nu att det finns lösningar för en långsiktigt hållbar dikalvsproduktion i Sverige, men då måste ersättningarna för miljöinsatser vara klokt utformade och ligga på rätt nivå. En annan viktig faktor är priset på kött.
Antalet dikor i Sverige påverkar möjligheten att uppnå miljömålen om ett rikt odlingslandskap och biologisk mångfald, och målsättningen att bevara 450 000 hektar naturbetesmark.
Eftersom både antalet dikor och antalet hektar betesmark nu sjunker i Sverige, är det viktigt att framtidens ersättningssystem gör det möjligt för dikalvsuppfödare att investera och expandera. För dagens ”normaluppfödare” är verksamheten bara lönsam om man redan har byggnader, stängsel, maskiner, arbetskraft etc. som inte kan utnyttjas på något bättre sätt – men det finns inget utrymme att ersätta det som slits ut.
Pernilla Salevid har i sitt arbete beräknat hur lönsamheten ser ut i dagens olika former av dikalvsproduktion efter frikopplingen av djurbidragen, och hur lönsamheten påverkas om gårdsstöden avvecklas eller om andra förändringar sker när det gäller intäkter och kostnader.
De ersättningssystem som finns idag gör den ekologiska uppfödningen av dikalvar mest lönsam, eftersom den får ekologiska stöd och dessutom använder mer mark per diko, vilket ger högre kompensationsbidrag, vallstöd och gårdsstöd. De bästa ekologiska modellerna gav något högre arbetsersättning än lantarbetarlönen, medan den mest lönsamma konventionella produktionsmodellen endast nådde 60 procent av lantarbetarlönen. Om gårdsstödet försvinner, och inte kompenseras med ökade miljöersättningar, minskar arbetsersättningen för de bästa ekologiska modellerna till mindre än halva lantarbetarlönen.
Ersättningsnivåerna, som många gånger står för mer än 50 procent av omsättningen i svenska och europeiska dikoföretag med liknande förutsättningar, leder till att denna produktionsgren utvecklas annorlunda jämfört med annan jordbruksproduktion. De telefonintervjuer som Pernilla Salevid genomförde visade att mark som lämpar sig för dikalvsproduktion successivt har blivit dyrare, för att markägare och passiva lantbrukare vill ha allt mer av stöden som ersättning för att upplåta marken för bete och vallskörd. Till följd av detta går storleksrationaliseringen bland dikalvsföretag mycket långsamt. I genomsnitt fanns det bara 16 dikor per besättning år 2010, och endast 1 procent av företagen hade fler än 100 dikor.
Uppdelning i extensiv och intensiv dikalvsproduktion finns också i andra länder. Dikornas förmåga att producera mat till människor på marginella marker ses i många länder som en tillgång, men om marken blir dyr kommer den att användas till andra ändamål, exempelvis energiproduktion eller skog.
De studier som Pernilla Salevid gjort tillsammans med en kollega visar att det finns lösningar som kan skapa en långsiktigt hållbar dikalvsproduktion i Sverige. Detta under förutsättning att prisnivån på kalvar och kött, samt ersättningar för miljöinsatser, hamnar på rätt nivå och utformas på rätt sätt. Effekterna av dagens ersättningssystem har minskat när stöden delvis har hamnat hos markägare i stället för hos djurhållare. Det behövs klara signaler från både marknad och myndigheter för att långsiktiga investeringar för framtida betesdjur ska göras.
En längre sammanfattning på svenska finns på s. 30–32 i avhandlingen.
———————————————
Agronom Pernilla Salevid, institutionen för husdjurens miljö och hälsa, SLU, försvarar sin licentiatavhandling Searching for economically sustainable Swedish suckle cow based beef production systems after decoupling of EU-income support vid SLU i Skara.
Länk till avhandlingen (pdf):
http://pub.epsilon.slu.se/10221/1/salevid_p_130411.pdf
