Fäbodbruket – ett kulturarv att bevara eller ett modernt miljövänligt jordbruk?

Fäbodarna var så gott som osynliga i svensk jordbrukspolitik under merparten av 1900-talet, men idag finns stödformer som är helt inriktade mot fäbodbruket. Det råder dock delade meningar om vad det är som ska stödjas. Är det en hotad kultur, biologisk mångfald eller ett miljövänligt jordbruk? Och går målsättningen att förena med dagens rovdjurspolitik? Om detta berättar Camilla Eriksson i en avhandling från SLU.

Fäbodbruket nämns knappt i 1900-talets svenska jordbrukspolitiska beslut, fram till EU-inträdet. Tvärtom förutsattes det vara en förlegad verksamhet som inte hade någon plats i det moderna jordbruket. Sedan dess har fäbodbruket uppmärksammats både i landsbygdsprogrammet och i arbetet med FN:s konvention om biologisk mångfald. I båda fallen ses fäbodbruket som en källa till både natur- och kulturvärden.

Idag finns drygt två hundra lantbrukare med fäboddrift i norra Svealand och nedre Norrland. Camilla Eriksson från SLU har i sin doktorsavhandling analyserat den politik som skapats för fäbodarnas bevarande, och visar att de nya fäbodstöden har gett upphov till en politisk strid mellan aktörer med olika syn på vad fäbodbruk är och bör vara, och hur det bäst gynnas.

Avhandlingen bygger på analys av texter, samtalsintervjuer och observationer av möten.
Camilla Eriksson visar att det finns en konflikt mellan synsättet att fäboden är ett viktigt kulturarv som bör bevaras i sina ”ursprungliga” former och den syn som finns ibland många fäbodbrukare att fäbodar ska ses som en modern och miljövänlig form av jordbruk. Både bland tjänstemän och bland fäbodbrukare finns personer som ser fäbodbruk i första hand som ett turistmål. Andra, särskilt aktiva fäbodbrukare, lyfter fram fäbodbruk som ett energieffektivt alternativ till konventionell djurhållning och ser fäbodbruk som en lösning på en rad miljöproblem. Det finns alltså många olika sätt att se på fäbodbrukets framtid.

Jordbruksverket har utformat regelverket för betesersättning till fäbodar sedan EU-inträdet 1995. Inledningsvis utgick stöd till de fäbodar som ansetts vara särskit värdefulla av kulturmiljövården, men i det första landsbygdsprogrammet (2000–2006) utformades stödet som ett rent betesstöd, motiverat av att beteseffekten skapar en miljönytta.
– Detta kritiserades hårt av både fäbodbrukare och myndigheter, berättar Camilla Eriksson. Det gynnade företag som släppte köttdjur på bete vid fäbodar, utan att ha andra typiska inslag vid fäboden, som mjölkning, osttillverkning eller byggnadsvård.
Stöden gjordes därefter om, och i landsbygdsprogrammet 2006–2013 gynnas inte längre stora djurbesättningar på fäbodbete. Dessutom har Jordbruksverket börjat använda begreppet ”traditionellt” i sina föreskrifter. Det nya stödet har dock av många fäbodbrukare tolkats som att myndigheterna betraktar fäbodbruket som en del av upplevelseekonomin snarare än som en del av ett lönsamt lantbruk.

När Camilla Eriksson undersökte hur tjänstemän på länsstyrelserna tolkar regelverken för miljöersättningar fann hon påtagliga skillnader mellan olika län, bland annat i synen på hur viktigt det är att fäbodarna drivs traditionellt. Tjänstemännen själva uppfattar dock att de har ett mycket begränsat handlingsutrymme, medan fäbodbrukare upplever att tjänstemännen har en närmast total frihet.

Rovdjursfrågan är viktig för många fäbodbrukare. De flesta anser att det är svårt eller omöjligt att ha fritt bete i områden med vargrevir. Det största problemet är inte de direkta angreppen utan följderna av en långvarig rovdjursnärvaro, som orsakar stressade och nervösa djur, minskad mjölkproduktion, utebliven befruktning vid inseminering och aggressivt beteende. Många fäbodbrukare anser att myndigheterna hanterar denna situation dåligt.

En annan viktig fråga är hur djurskyddslagstiftningen bör vara utformad. Fäbodföreningarna menar att deras djurhållning är exemplarisk ur djuretisk synpunkt, men att det kan vara svårt att uppfylla de krav som är skapade för det konventionella jordbruket med mer storvuxna raser och en större förmåga att investera.

Fäbodföreningarna använder ibland begrepp från konventionen om biologisk mångfald för att stärka fäbodbrukets position, t.ex. traditionell kunskap och ursprungliga samhällen. I dessa sammanhang hade det varit en fördel för fäbodbrukarna att kunna åberopa att de utgör särskild etnisk grupp, med status som ursprungsfolk.

– I brist på sådana möjligheter har man istället valt att fokusera på de lantraser som hålls på fäbodarna, och överför retoriken om ursprunglighet och ”etnicitet” till korna, menar Camilla Eriksson.

Det är tjänstemännens tolkningar av vad fäbodbruk är och hur stödformer ska utformas som avgör vilka som får och inte får del av EU-stöden. Studien av fäbodarna ställer därmed viktiga framtidsfrågor på sin spets också när det gäller det konventionella jordbruket: Hur kan de massiva stöd som betalas ut inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) bäst komma till användning? Vilken typ av matproduktion önskas i framtiden? Vilka kommer att vara framtidens lantbrukare och fäbodbrukare?

Länk till avhandlingen: Fäboden som politiskt rum.