Dra inte alla klädfirmor över en kam

Husraset i Bangladesh den 24 april dödade mer än 1100 textilarbetare, mestadels unga kvinnor, och spädde på en redan stark opinion mot de usla arbetsförhållandena. Men debatten behöver nyanseras och goda initiativ lyftas fram, säger Nandita Farhad, själv från Bangladesh.

Dödssiffrorna var alarmerande höga i klädindustrin i Bangladesh redan före dödsraset i Savar, i utkanten av Dhaka, den 24 april. Samtidigt skapar klädfabrikerna arbetstillfällen för landsbygdens kvinnor, som ger dem ekonomiskt oberoende och en starkare ställning i samhället. Det är en social revolution i det tysta, säger Nandita Farhad, tidigare internationell student, nu programassistent inom företagsekonomi vid Linköpings universitet.

I en artikel som publicerades före katastrofen konstaterar hon att fler än 700 textilarbetare har dött sedan 2006, de flesta i brandolyckor. Men den verkliga dödssiffran kan vara ännu högre än den officiellt rapporterade, skriver hon, och hänvisar till en grupp av socialantropologer i Bangladesh som har visat detta.

Bangladesh står idag för en stor del av världens klädproduktion. Ingenstans tillverkas kläder lika billigt som här. Landet är enormt beroende av denna sektor, som ger bortåt fyra miljoner arbetstillfällen. De multinationella företagen, varav H&M är ett av de största, förväntas leva upp till sina egna etiska koder, men har stora svårigheter att kontrollera alla led i de ständigt allt mer komplicerade leverantörskedjorna, säger Nandita Farhad.

– Att säga att alla företag är dåliga är en grov och felaktig generalisering. Det gäller att kartlägga vad som verkligen sker och lyfta fram de goda initiativ som tas. Särskilt leverantörskedjorna behöver kartläggas och analyseras för att komma åt grundorsaken till problemen med arbetarnas säkerhet och hälsa.

2012 undertecknade flera företag, bland dem Tommy Hilfiger, Calvin Klein and Tchibo, överenskommelsen Bangladesh Fire and Building Safety Agreement. Ändå kunde katastrofen i Savar ske i år. Denna överenskommelse har nu undertecknats av ännu fler, bl. a. just H&M.

– Men att skriva på ett dokument räcker inte, säger Nandita Farhad. Nu måste leverantörskedjan övervakas för att överenskommelsen ska bli verklighet.

Hon gjorde själv sin mastersstudie på migrantarbetare i Qatar som arbetar inom byggnadsindustrin. Hon såg då hur svårt det var för de multinationella företagen att kontrollera villkoren för sina arbetare. Dessa kom från många olika länder och var ofta inhyrda av en lång rad olika bemanningsföretag.

– De som var direkt anställda av de multinationella företag de jobbade för hade oftast bättre villkor än de som företagen inte rekryterat själva. Det kunde handla om löneskillnader på upp till 20 procent.

Hon pekar också på den tvist om ansvaret som pågår mellan regeringen och företagen. Båda vill gärna skjuta över ansvaret på den andre. Företagen kräver att regeringen ska öka den lagstadgade minimilönen för textilarbetare – vilket också kommer att ske nu igen. (De höjdes förra gången 2010, med motsvarande 40 dollar). Regeringen anklagar företagen för att betala för dåligt och för den dåliga säkerheten i fabrikerna.

Att bojkotta kläder från Bangladesh, eller som EU nu hotar med, försämra exportvillkoren, ser hon inte som en lösning. Det skulle bara kasta in landet i en ekonomisk kris och göra de fattiga ännu fattigare.

Artikeln ”Why are workers dying to make our clothes?” av Nandita Farhad publicerades i april i tidskriften International Union Rights.