Teknikoptimism ledde fel i sydafrikansk satsning på småbrukare
En satsning på ny teknik som skulle öka produktiviteten i Östra Kapprovinsens småskaliga jordbruk fick inte önskat resultat. Ett viktigt skäl var att politiken inte hade tagit tillräcklig hänsyn till jordbrukets roll i småbrukarnas tillvaro. Om detta berättar Klara Jacobson i en avhandling från SLU.
Jordbruket har återigen kommit i fokus när det gäller fattigdomsbekämpning. I Sydafrika satsas i dag stora resurser på att utveckla det småskaliga jordbruket för att på så sätt minska den utbredda fattigdomen bland landsbygdens marginaliserade småbrukare. Klara Jacobson från SLU har i sitt doktorsarbete granskat ett utvecklingsprogram som drevs av jordbruksdepartementet i Östra Kapprovinsen. Den bärande tanken var att tillämpa framgångsfaktorer från det storskaliga, kommersiella jordbruket även i det småskaliga jordbruket. Skördarna skulle höjas med hjälp av en högavkastande, genmodifierad majssort (”bt-majs”, som är motståndskraftig mot en viktig skadegörare) och handelsgödsel, samt en ökad ekonomisk medvetenhet och ett ökat engagemang för jordbruk hos småbrukarna.
Klara Jacobson visar i sin avhandling att ”The massive food production programme” i det stora hela misslyckades med sin ambition. Stödet till småjordbruket i de byar hon undersökte bidrog inte till någon minskning av fattigdomen. I avhandlingen redogör hon också för orsakerna till att det gick som det gick.
En viktig förklaring är att de låga skördenivåerna i området berodde på andra faktorer än brist på högavkastande utsäde. För de flesta hushåll var jordbruket något som sköttes vid sidan av alla andra aktiviteter som gjorde det möjligt att klara uppehället, t.ex. lönearbete. Även familjer som hade det bättre ställt odlade främst för husbehov. Trots att merparten av hushållen hade tillgång till odlingsmark låg nästan hälften av åkrarna i träda. Viktiga skäl till detta var tidsbrist och brist på dragkraft samt trasiga stängsel som gjorde att grödan inte kunde skyddas mot betande djur.
Klara Jacobson menar att programmet var dåligt rustat för att göra jordbruket till något som kunde lyfta småbrukarna ur fattigdom. Den viktigaste orsaken var att programmet inte tog hänsyn till den roll som jordbruket hade kommit att få i tillvaron för dessa småbrukare, utan la allt fokus på teknisk utveckling med det storskaliga jordbruket som förebild.
– Småbrukarna i de här områdena har varit marginaliserade under lång tid, förklarar Klara Jacobson. De fattigaste behöver först och främst en generellt ökad ekonomisk och social trygghet i tillvaron, för att överhuvudtaget kunna prioritera jordbruket. För att öka produktionen hos de småbrukare som inte var lika extremt fattiga behövdes fortfarande främst andra insatser än ny teknik. Rådgivning, satsningar på infrastruktur och kreditmöjligheter har större möjligheter att öka jordbrukets betydelse för försörjningen på den sydafrikanska landsbygden.
Förhoppningen att den nya bt-majsen skulle bli ett lyft i området visade sig också vara dåligt underbyggd. Här var det inte den genmodifierade insektsresistensen som var det stora problemet, utan att sorten i övrigt var framtagen för att passa i ett storskaligt jordbruk, med riklig gödsling och moderna lagringsmetoder. Skördeökningen i byarnas odlingar var måttlig, och motiverade inte den högre utsädeskostnaden. Dessutom var majssorten en mjuk sort anpassad till storskalig industriell produktion, men betydligt mer känslig för insektsangrepp under lagring. Småbrukarna ställdes också inför nya odlingsrestriktioner, som stämde dåligt överens med lokala praktiker. Sorten är skyddad av patent och växtförädlarrätt, vilket innebär att odlarna inte får använda delar av skörden som utsäde, varken till de egna eller till grannarnas åkrar. Dessutom var det obligatoriskt att så ”vanlig” majs på delar av fälten – för att fördröja utveckling av resistens hos skadegörarna – men detta gjordes sällan, bland annat för att skälet inte förstods till fullo.
– Östra Kapprovinsen har nyligen ändrat sin jordbrukspolitik och uppmärksammar nu effekterna av den långvariga marginaliseringen av småjordbruket, och betonar vikten av infrastruktursatsningar och rådgivning för att ändra situationen. Däremot har det inte skett någon tydlig förändring av synsättet att det storskaliga jordbrukets metoder ska vara målet för utvecklingen av småjordbruket. Resultaten i min avhandling ifrågasätter detta och pekar tydligt på att utvecklingsinsatser och jordburksteknik måste anpassas till lokala praktiker samt sociala och ekologiska förutsättningar, avslutar Klara Jacobson.
Länk till avhandlingen
http://pub.epsilon.slu.se/10406/1/Jacobson_k_130507.pdf
