Därför twittrar polisen

Therese Fleetwood och Felicia Joneby heter de två KTH-studenterna som skrivit ett kandidatarbete inom ämnet medieteknik, då med inriktning svenska polisers twittrande.

– Vår primära avsikt med detta arbete har varit att undersöka vad som händer när privatpersoner får tillgång till myndigheters insamlade information. Polisen hanterar som bekant en stor del sekretessbelagd information, säger Therese Fleetwood.

Hon tillägger att detta är intressant då polisen i syfte att få tag på personer både har twittrat ut fotografier från pågående förundersökningar, men också signalement.

Till att börja med upptäckte hon och studentkollegan att det mest framträdande var att polisens twittrande kunde delas upp i två kategorier. Inofficiella och officiella polistwittrare.
De senare har fått twittrandet godkänt och sanktionerat av en polismyndighet och på så vis att de också fått avsatt arbetstid för att ägna sig åt detta.

– Ofta handlar det om ett par timmar i veckan på betald arbetstid. Det visade sig dock snarast handla om två timmar per arbetsdag, vilket innebar att twittrarna jobbar med att förbättra bilden av sin arbetsgivare gratis på sin fritid, säger Therese Fleetwood.

Det är också just det som driver polistwittrarna. Att putsa upp bilden av poliserna och deras arbetsituation.

– De twittrande poliserna drivs av att synliggöra sitt arbete för allmänheten, och förbättra synen på polisen. Allmänhetens bild av polisen har många fått från medierna, och det är oftast en negativ bild. Människor har en massa åsikter men kanske inte vet lika mycket, och poliser har ett yrke som berör och upprör. De twittrande poliserna vill ge sin egen version av vad som händer, säger Therese Fleetwood.

Det faktum att det finns två olika typer av polistwittrare – inofficiella och officiella – ser hon som lite utav ett problem.

– Som följare kan man inte se skillnad på vem som är officiell eller inofficiell twittrare. Det borde framgå tydligare. Majoriteten av poliserna ser sin yrkesroll som avsändare, med andra ord ”närpolischefen Södermalmspolisen” eller ”insatschefer Polisen Västerort”. Det är dock intressant att vissa av poliserna har sina egna förnamn + efternamn som användarnamn på Twitter vilket går emot deras intervjusvar där de ser yrkestiteln som avsändare, säger Therese Fleetwood.

Det finns även två andra grupper twittrarna kan delas upp i.

– Dels har vi den sociala polistwittraren. Som använder sig av humor och har stenkoll på vilka följare som hon eller han har. Dels har vi den strategiske polistwittraren, de som främst redovisar vad som hänt. Utan humor. Har färre följare, och mindre kommunikation med omvärlden. Båda behövs, för att täcka in hela spektrumet, säger Therese Fleetwood.
Hon efterlyser dock att polismyndigheterna tydliggör hur sociala medier ska användas av poliserna. Av flera skäl.

– Till exempel Stockholmspolisen har ju redan gjort ett antal Twittermisstag. Det saknas en kunskapsöverföring här, så att denna information skickas vidare till andra polismyndigheter. Vidare finns flera olika riktlinjer för hur sociala medier ska användas. Rikspolisstyrelsen skriver i sina riktlinjer att humor inte ska användas, medan polismyndigheten i Stockholm skriver att humor får användas, säger Therese Fleetwood.

Hon tillägger att alla officiella polistwittrare är chefer, och att hon och studentkollegan Felicia Joneby till grund för sitt kandidatarbete pratat med sex twittrande poliser inom Stockholmspolisen samt en samordnare för sociala medier inom polisen.

– Det är inte utan att vi undrar vad som skulle hända om ”konstapeln på gatan” började twittra. Vilka konsekvenser skulle det få, säger Therese Fleetwood.

Vilka tror då de twittrande poliserna är deras mottagare?! Här finns två saker att särskilja, berättar Therese Fleetwood.

– Poliserna VILL att personer som bor eller verkar inom deras närpolisområde läser deras Twitterfeed. Dock tror de att de människor som följer dem i realiteten är dels deras önskade följare (de som bor/verkar inom närpolisområdet) men även människor som av olika orsaker har ett intresse av polisyrket, de som vill ”sätta dit” polisen samt kollegor inom branschen, typ ambulanspersonal, politiker och journalister, säger Therese Fleetwood.

Hon fastslår ännu en gång att det finns många outredda aspekter av polisens användning av sociala medier.

– Vår uppfattning är att polisen med relativt små medel skulle kunna utveckla sin närvaro på Twitter. Med rätt förutsättningar och ett mer enhetligt förhållningssätt gentemot allmänheten på Twitter samt internt inom myndigheten skulle polisen kunna vinna otroligt mycket i förtroende och kontakten med allmänheten. Detta i sin tur bidrar till ett av deras främsta verksamhetsmål; att verka brottsförebyggande, säger Therese Fleetwood.