Flyktingar från den nazistiska raspolitiken förde tysk kulturs talan
Tyskspråkiga kulturarbetare flydde Tredje Rikets raspolitik, men väl i Sverige blev de förmedlare av ett tyskt kulturarv. Det visar Henrik Rosengren i ett projekt som har bedrivits tillsammans med konstvetaren Tanja Schult och historikern Harald Runblom om judars integration i Sverige, före, under och efter andra världskriget.
Enligt den gängse bilden av svenskt kulturliv så bröt Sverige under 1940-talet sitt långa och intensiva förhållande med ett tyskt kulturarv. Men när historikern Henrik Rosengren i det av Riksbankens Jubileumsfond stödda projektet I skuggan av Förintelsen, som studerar judars integration och kulturskapande i Sverige före, under och efter andra världskriget, analyserar ett antal tyskspråkiga flyktingars svenska bana, ser han något annat.
– De här personerna flydde Nazityskland som påstådda fiender till det tyska. Men i Sverige blev de företrädare för tyskhet, och förde så att säga vidare relationen mellan Sverige och Tyskland, säger Henrik Rosengren.
Också efter kriget fortsatte många av tonsättarna att arbeta både med och för ett tyskt kulturarv – de kunde fungera som broar mellan svenskt och tyskt musikliv.
– I ett stort musiklexikon som gjordes direkt efter kriget arbetar de som flytt den nazistiska raspolitiken sida vid sida med de tyska musikforskare som stannat kvar och gjort karriär i Nazityskland, i flera fall tack vara att deras före detta kollegor tvingats fly. De drar i detta sammanhang så att säga ett streck över oförätterna under kriget för att kunna gå vidare, konstaterar Henrik Rosengren.
Henrik Rosengren pekar i sin studie också på hur flyktingarna på grund av den nazistiska raspolitiken även i sin exil tvingades förhålla sig till en judiskhet oavsett om de ansåg sig som judar eller inte. Kontakten med de judiska församlingarna och hjälporganisationerna var ett sätt att få stöd i ett nytt och främmande land.
– Av de tonsättare, musiker och musikskribenter jag studerat är det bara en som betonat sitt judiska arv och som i offentligheten i viss mån förhållit sig till sin judiskhet, säger Henrik Rosengren.
Till skillnad från de musiker som Rosengren behandlar utgick konstnärerna i Tanja Schults studie i större utsträckning från Förintelsen i sitt konstskapande. Tanja Schult visar hur Förintelsen är ett mer vanligt tema inom svensk konst än vad som tidigare varit känt. Detta tydliggörs också i den pågående konstutställningen Att återvända till Auschwitz som Schult arrangerat tillsammans med Uppsala konstmuseum. Medan tidigare generationer ofta sett Förintelsen främst som en judisk erfarenhet blev det under 1970-talet och än mer under 1990-talet allt vanligare att betrakta folkmordet som ett allmänmänskligt problem och även reflektera över hur vi minns detta historiska skeende – oavsett bakgrund, etnicitet eller religion.
Läs mer om studien i slutredovisningen på www.rj.se
