När namnet blev en vara
Under 1840-talet började författare, kulturskribenter och kritiker i Sverige använda sina egna namn på titelsidor och i tidningsartiklar, istället för att publicera sig anonymt. Anledningen var att författar- och skribentnamnet på allvar började innebära konkurrensfördelar. Det visar Åsa Arping, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, i sin nya bok Hvad gör väl namnet?
Fram till 1840-talet utgjorde anonym publicering normen. Även om tryckfriheten hade ökat betydligt kunde anonymiteten erbjuda ett visst skydd. Många kvinnor ville undvika att förknippas med marknad och offentlighet. Manliga aktörer med statliga befattningar ville skilja sin karriär som ämbetsmän från författarskap eller tidningsskriveri. Möjligheterna var i det närmaste obegränsade.
– Vissa gjorde signaturbruk eller pseudonymitet till en kreativ poäng. Att gå in i alternativa identiteter gav skrivandet en särskild laddning. Vissa bedrev regelrätta kurragömmalekar där anonymiteten snarare blev ett marknadsföringstrick. Det hela underblåstes gärna av tidningarna som spekulerade friskt i vilka som låg bakom succéartade eller kontroversiella skrifter, säger Åsa Arping.
Ett vanligt sätt att göra sig känd som författare utan att skriva ut sitt namn var modellen ”Af författaren till”. Den svenska författaren Sophie von Knoring är ett bra exempel på hur det kunde se ut. Hon debuterade anonymt med Cousinerna 1834. Senare verk, som Qvinnorna, Vännerna och Axel fick alla undertiteln ”Af författaren till Cousinerna”. På så sätt kunde läsekretsen och kritikerna förstå att det var samma författare som låg bakom olika verk.
Under 1840-talet luckrades synen på namn och anonymitet upp. Decenniet var en brytningstid i Europa, med revolutioner, uppror och framväxande parlamentariska styren. Individuella meriter skulle betyda mer än arv och släktband, konstaterar Åsa Arping.
– Även konsten och kritikerdebatten politiserades. Skribenter och författare företrädde inte längre den ”allmänna meningen” utan sig själva eller sin redaktion. Den individuella, subjektiva rösten blev efter hand viktigare än det anonyma kollektivet.
Den ökade individualiseringen, medialiseringen och kommersialiseringen av kulturlivet innebar att intresset växte för författarens och konstnärens personlighet och privatliv. Framgångsrika konstutövare blev celebriteter som bevakades flitigt i media. Detsamma kunde gälla för framgångsrika och kontroversiella tidningsmedarbetare. Pressfejder var vanliga. Att peka ut anonyma kolleger från konkurrerande tidningar blev något av en sport.
– Decennierna kring 1840 sker en normförändring i Sverige där namnet efter hand blev det nya ”normala” sättet att framträda. Att framträda med namn eller signatur blev intressant när det enskilda författarnamnet och skribentnamnet på allvar började innebära konkurrensfördelar. Pengar, priser och prestige började kopplas till verksamheten och en ny typ av offentlighet och marknad ”krävde” namnpublicering, säger Åsa Arping.
Samtidigt var det definitivt vanligare att kvinnliga skribenter och författare förblev anonyma. De hade mer att förlora på att träda fram offentligt. De bedömdes i första hand som kvinnor och i andra hand som författare eller skribenter. Litteraturdebatten var starkt sexualiserad.
Åsa Arping ser likheter mellan hur det såg ut i mitten av 1800-talet och läget idag där traditionella medier och sociala medier interagerar och konkurrerar. Författaren och kritikern fungerar fortfarande som celebriteter, men det finns också motrörelser, där man skriver anonymt, antar signaturer eller ägnar sig åt kollektiva samarbetsprojekt. De sociala medierna innebär nya möjliga framträdandeformer som också påverkar de traditionella medierna.
– Jag hoppas att min bok kan bidra till en större historisk medvetenhet kring hur författar- och skribentroller hela tiden förändras och påverkas av det övriga samhället. Det är lätt att glömma bort hur pass nytt det här med namnpublicering är. På bara drygt 150 år har det blivit självklart för oss!
