Avel för fler fungerande grisspenar

Spädgrisen föds med ett svagt immunförsvar och små energireserver, och därför är det livsnödvändigt för den nyfödda grisen att snabbt få i sig antikroppar från råmjölken och att sedan dia med korta intervall. Varje kulting behöver helt enkelt en egen spene. Helena Chalkias doktorsarbete handlar om dåligt fungerande spenar hos grisar, och om möjligheten att öka antalet välfungerande spenar genom avel.

Hos grisar i svenska avelsbesättningar registreras antal spenar och deras kvalitet vid två tillfällen: vid tre veckors ålder av uppfödaren, och vid ca fem månaders ålder av en avelstekniker. I genomsnitt har vår svenska moder-ras yorkshire drygt 14 fungerande spenar, men därtill har mer än var sjätte sogris minst en defekt spene, s.k. inverterad spene. Hos dessa är spenspetsen indragen, vilket gör det svårt eller helt omöjligt för smågrisen att dia den.
Helena Chalkias och hennes kollegor har nu visat att en nyfödd kulting inte klarar av att dia en spene som fortfarande är inverterad vid grisningen, och att den därmed inte överlever. Mer anmärkningsvärt var att flertalet av de inverterade spenarna ”ploppade ut” redan två månader före grisning.

– Trots detta tycker vi inte att man bör använda gyltor som har inverterade spenar vid ekolodningen för avelsändamål, säger Helena Chalkias. De grisar som diade ”utploppade spenar” växte nämligen något långsammare än de grisar som diade normala spenar.

När Helena Chalkias undersökte arvets betydelse för olika spenegenskaper visade det sig att det inte fanns något genetiskt samband mellan kullstorlek och antal spenar. Det innebär att en avel inriktad mot ökad kullstorlek inte automatiskt ger en ökning av antalet spenar.

– En avelsvärdering som inbegriper ökad kullstorlek bör därför även innehålla ett särskilt mått på antalet fungerande spenar, säger Helena Chalkias. Annars ökar risken för att somliga kultingar inte har någon fungerande spene att dia.

Undersökningarna visade att generna påverkar antalet fungerande spenar, antalet inverterade spenar och det totala antalet spenar. Det innebär att suggornas spenstatus verkligen kan förbättras genom avelsurval.

Avel för fler spenar kan göras genom att information om spenantalet vid tre veckors ålder tas med i avelsvärderingen. Bedömningen av antalet onormala spenar vid denna tidpunkt är dock för osäker för att kunna användas som avelsmått. Den undersökning som görs vid fem månader var mer tillförlitlig i detta avseende, men den är ganska besvärlig att genomföra.

Avel för färre inverterade spenar skulle underlättas av en lättare och säkrare metod. I doktorsarbetet har Helena Chalkias och hennes kollegor undersökt förutsättningarna att ta fram DNA-tester för detta ändamål. Med hjälp av markörer (drygt 60 000 hos gris) över hela arvsmassan hittade de kromosomregioner där det finns skillnader mellan grisar beroende på förekomst av inverterade spenar. De hittade även markörer associerade till antalet fungerande spenar.

– Sammanfattningsvis finns det goda förutsättningar att förbättra grisarnas spenstatus. Hur stora framstegen blir beror på vilket avelstryck man lägger på spenarna i avelsarbetet. Dessutom bör man arbeta vidare med DNA-testerna, avslutar Helena Chalkias.
En längre sammanfattning på svenska finns på s. 55–56 i avhandlingen.
————————————–
Husdjursagronom Helena Chalkias, institutionen för husdjursgenetik, försvarar sin doktorsavhandling Genetic and clinical studies on teat traits in the pig vid SLU i Uppsala.
Tid: Fredagen den 6 december 2013, kl 09:15
Plats: Sal L, Undervisningshuset, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Professor Pekka Uimari, Helsingfors universitet, Finland

Länk till avhandlingen (pdf) http://pub.epsilon.slu.se/10900/ [Ref 1]
Pressfoton (Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om disputationen. Fotograf ska anges.)
– Diande griskultingar [Ref 2]. Foto: Nils Lundeheim
– Helena Chalkias [Ref 3]. Foto: Anniqua Melin