Kvävenedfall hämmar europeisk torvbildning, utom i norr

Trots att kvävenedfallet har minskat sedan 1980-talet är tillförseln fortfarande så stor i många områden att trenden består, och troligen håller i sig under lång tid. I Norden, där merparten av Europas torvmarker finns, är nedfallet dock lägre, och minskar därmed inte inlagringen av kol i torvmarkerna. Detta visar en ny studie ledd av Gustaf Granath från SLU.

Torvmarker dominerade av torvmossor (kallas även vitmossor) täcker stora delar av det norra halvklotet och de binder in och lagrar betydande mängder kol. Torvmossorna har en nyckelroll i dessa näringsfattiga ekosystem; de skapar en blöt och sur miljö som gynnar deras egen konkurrensförmåga och hämmar samtidigt nedbrytningen av organiskt material, vilket leder till bildning av torv. Miljöförändringar som är negativa för torvmossor leder till att andra växter tar över, vilket kan förändra ekosystemet radikalt. Hur torvmarkerna påverkas av kvävenedfall och klimat är av stort intresse för dagens klimatdiskussion, eftersom en minskad torvtillväxt innebär mindre inlagring av kol från atmosfären.

Nu finns det för första gången en vetenskaplig studie som visar hur mycket Europas torvmarker kan ha påverkats sedan mänskliga aktiviteter fick kvävenedfallet att börja öka. Studien har gjorts av Gustaf Granath från Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med holländska kollegor och publicerades i tidskriften Environmental Pollution.

Med hjälp av historiska miljödata om kvävenedfall och klimat har forskarna beräknat hur torvmossornas tillväxt har påverkats i olika delar av Europa från början av 1900-talet fram till idag, och de har dessutom undersökt troliga scenarier fram till år 2050. Genom modellering har forskarna tagit fram kartor som visar vilka torvmarker som har varit mest utsatta under det senaste århundradet, och vilka som är i riskzonen framöver.

Beräkningarna visar att kvävenedfallet hade en ganska begränsad inverkan på torvmossorna fram till 1950. Under den senare halvan av 1900-talet minskade däremot torvmossornas tillväxt med upp till 25 procent i de hårdast drabbade områdena i Mellaneuropa. Trots att kvävenedfallet har minskat sedan 1980-talet är tillförseln fortfarande så stor i många områden att trenden består, och troligen håller i sig under lång tid.

– Nordens torvmarker är däremot inte direkt i farozonen, då denna region har ett kallare klimat och ett relativt lågt kvävenedfall, med undantag för sydvästra Sverige, säger Gustaf Granath.

Arealmässigt är det en liten andel av Europas torvmarker som ligger utanför Norden. På en europeisk skala tycks torvmarkernas kolbindande förmåga alltså inte vara hotad i dagsläget.

– De här ekosystemen är dock särskilt värdefulla i länder där de är mindre vanliga, och ofta redan starkt hotade och påverkade av annan mänsklig aktivitet, säger Gustaf Granath.

Idag finns riktlinjer i Europa för hur mycket extra kväve olika ekosystem tål innan deras funktioner påverkas, så kallade kritiska belastningsgränser. Även om dessa gränser inte tar hänsyn till klimatförändringar så fungerar de bra som riktlinjer enligt studien.

– Ett varmare klimat skulle förstärka de negativa effekterna av kvävenedfall och har i sig själv negativa effekter på många torvmarker. Hur sådana multipla stressfaktorer tillsammans påverkar ett ekosystem är dock svårt att förutspå, avslutar Gustaf Granath.

Artikeln
Granath G, Limpens J, Posch M, Mücher S, de Vries W. 2014. Spatio-temporal trends of nitrogen deposition and climate effects on Sphagnum productivity in European peatlands. Environmental Pollution, vol 187, 73–80.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0269749113006568