Svagt skydd i svensk lag för människohandelns offer
Få som utsätts för människohandel i Sverige identifieras som brottsoffer. Den svenska straffrättsliga regleringen och andra åtgärder mot människohandel kopplas istället vanligtvis ihop med insatser mot prostitution. – Det rättsliga skyddet för människohandelns offer har bland annat därför inte förstärkts som det var tänkt, menar Karin Åström vid Umeå universitet.
Förutom att kränka och utnyttja redan utsatta individer, innebär människohandel också ett hot mot staters säkerhet genom att vara del av den gränsöverskridande organiserade brottsligheten och den illegala migrationen. Det har därför länge funnits ett relativt starkt internationellt samarbete i dessa frågor. Det internationella samarbetet om handel med människor utgör olika grad av rättsliga åtaganden. Flera av de rättsliga överenskommelser som utgår från att skydda statens intressen utgör rättsliga förpliktelser medan överenskommelser för att skydda människohandelns offer, ofta i form av mänskliga rättigheter, istället utgör politiska målsättningar. Frågan uppkommer då hur det rättsliga skyddet fungerar i Sverige?
I Sverige utreddes fråga om en straffrättslig reglering om människohandel skulle införas i svensk lagstiftning under slutet på 1990-talet. År 2002 infördes sedan bestämmelsen ”människohandel för sexuella ändamål” i brottsbalken för att förstärka det straffrättsliga skyddet. Bestämmelsen har sedan dess ändrats för att utvidga det straffbara området och brottsrubriceringen ändrades år 2004 till ”människohandel” och inkluderar fler utnyttjanden än det sexuella.
Juristen Karin Åström vid Umeå universitet har i sin avhandling analyserat internationella och svenska rättsliga åtgärder mot människohandel för att se om offer för människohandel har fått ett förstärkt straffrättsligt skydd i och med den svenska bestämmelsen. Den nya bestämmelsen fungerar snarare som en förebyggande åtgärd för att förhindra människohandel, än som ett skydd för offren. I slutändan leder det till att få som utsätts för människohandel i Sverige verkligen identifieras som brottsoffer, säger hon.
Karin Åström är kritisk till att alltför liten hänsyn togs till de bakomliggande syftena med de internationella överenskommelserna under förarbetet till den svenska bestämmelsen.
– Det innebär bland annat att det rättsliga skyddet för människohandelns offer, genom främst mänskliga rättigheter, inte beaktades i någon större omfattning, menar hon.
Enligt Karin Åström anses inte människohandel vara ett stort problem i Sverige. Hon menar också att det är problematiskt att straffrättsligt sammanföra människohandel och prostitution, genom kopplerilagstiftning och sexköpslagen, som nu görs. Karin Åström menar, att eftersom brotten har olika primära skyddsintressen, människohandel är ett brott mot individen medan prostitution anses vara ett brott mot samhälleliga intressen, får offren olika roller i både utredning och domstol.
– Det är viktigt att brottsoffer kategoriseras på rätt sätt eftersom både status som målsägande och rättigheter avgörs av hur åtalet benämns, säger Karin Åström.
Fredagen den 11 april försvarar Karin Åström, juridiska institutionen, Umeå universitet, sin
Avhandlingen: Rättsliga åtgärder mot människohandel – att skydda offer eller möta hot.
