Så kan avskogning klimatberäknas
Att plantera och bevara skog är bra för klimatet. Inom REDD, en mekanism i FN:s klimatavtal, belönas fattiga länder för just detta. Men som REDD är utformad idag är risken stor att skogsavverkningen inte förhindras utan bara flyttar till ett annat land. Ett annat sätt att mäta presenteras i en avhandling vid Linköpings universitet.
Jordbrukets expansion är den enskilt viktigaste orsaken till avskogning i tropikerna. Särskilt det kommersiella jordbruket växer snabbt. 2007 användes en tredjedel av all jordbruksmark i Brasilien för exportjordbruk, framförallt av sojabönor som går till djurfoder.
Samtidigt fungerar skog som klimatsänkor, dvs. skogen binder koldioxid. Att bevara skog blir därför värdefullt för att bekämpa den ökande halten av växthusgaser i atmosfären. Inom REDD-systemet kompenseras utvecklingsländer ekonomiskt om de kan minska sin avskogning (REDD = Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation). Bland annat Indonesien har tagit emot sådan kompensation för att begränsa skogsavverkningar när odlingar av palmoljepalmer expanderar.
Men resultatet av REDD blir i värsta fall bara att skogsavverkningen flyttar till ett annat land. Sabine Henders undersöker i sin avhandling vid Tema vatten, CSPR (Centrum för klimatpolitisk forskning) hur de existerande metoderna fungerar för att definiera och räkna på utsläpp av koldioxid i samband med skogsavverkning. Hon föreslår en ny mer rättvisande metod.
– REDD tar bara hänsyn till skogsanvändningen inom ett land. Ändrad markanvändning på internationell nivå finns inte med. Men effekten på klimatet blir densamma oavsett i vilket land skogen avverkas. För FN innebär det i värsta fall att mycket pengar spenderas förgäves, utan att klimatproblemen minskar.
Koldioxidutsläpp mäts vanligen där de uppstår, dvs. i produktionsledet. Men idag är allt fler överens om att också konsumtionen driver på ökad avskogning och därmed ökade utsläpp av växthusgaser. Kanske kunde en metod som också tar in konsumtionsledet mer rättvist spegla hur och varför utsläppen uppstår, resonerar Sabine Henders. Hon hämtar sin inspiration i de metoder som finns för att mäta människans ekologiska fotavtryck. Den metod hon själv föreslår bygger på att kartlägga de fysiska handelsflödena av jordbruksprodukter. Var tar all den soja vägen som odlas i Brasilien, och som tvingat fram en omfattande avskogning? Hur används den?
– Genom att analysera fysiska handelsflöden av jordbruksprodukter kan vi se vilken påverkan konsumtionen har på avskogning och därmed ökade koldioxidutsläpp, säger Sabine Henders.
Men metoden kan vara politiskt känslig, konstaterar hon. Hittills har ingen politiker vågat sig på att försöka begränsa konsumtionen, tvärtom. Därför kan det vara politiskt inopportunt att påvisa sambanden mellan utsläpp av växthusgaser och konsumtion.
Sabine Henders har döpt den nya metod hon utvecklat, tillsammans med Martin Persson från Chalmers, till LUC-CFP: Land-Use Change – Carbon Foot Print. Hon ska nu gå vidare och testa dess användbarhet på exportproduktionen i två länder, Brasilien och Indonesien.
Sabine Henders disputerade den 27 mars. Avhandlingen heter ”To leak or not to leak. Land-Use Displacement and Carbon leakage from Forest Conservation”.
