Trots att vi i Sverige har en långtgående yttrandefrihet och meddelarfrihet för tjänstemän breder tystnaden ut sig. Personer som avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser riskerar repressalier, och problemet ökar när statlig verksamhet anammar allt mer av näringslivets lojalitetskultur. För att inte demokratin ska urholkas behövs ett bättre skydd för de personer som vågar gå emot strömmen.
Yttrandefriheten är en av demokratins grundförutsättningar, men den är i praktiken inte självklar – inte ens för statsanställda i ett demokratiskt land som Sverige. Det finns idag många exempel på chefer som försöker komma åt uppgiftslämnaren istället för problemet självt, och med fler privata entreprenörer i offentlig verksamhet får traditioner och synsätt från näringslivet ett allt starkare fäste.
– Idag är det oerhört svårt att ge uttryck för sin mening utan att råka illa ut. Jag rekommenderar alltid folk att lämna meddelanden anonymt till medierna om de inte är säkra på att de har chefer som uppskattar att man säger ifrån, säger Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Effektivt skydd saknas
Som statsanställd har du rätt att – utan repressalier eller efterforskningar – föra ut dina åsikter eller klagomål om din arbetsgivare, enligt meddelarfriheten. Men för personer som lämnar information, så kallade visselblåsare, behövs ytterligare skydd mot dessa efterforskningar, vilket redan finns lagstiftat i andra länder. USA var det första landet med en specifik lagstiftning: Whistleblower Protection Act, 1989, och sedan dess har allt fler länder antagit särskilda lagar för skydd av visselblåsare: Storbritannien 1998; Nya Zeeland 2000; Sydafrika 2000; Japan 2004; Rumänien 2004; Norge 2007; Kanada 2005; Indien 2010; Jamaica 2011; Irland 2013 och Australien 2013. Sverige saknar en sådan lag.
Begreppet whistleblower växte fram under 1960-talet i USA, även om protester mot oegentligheter har förekommit betydligt längre än så. Det finns flera kända exempel på visselblåsare. En är Ingvar Bratt, som på 1980-talet avslöjade att företaget Bofors AB sålde vapen till länder det enligt lag var förbjudet att handla med. Ett annat aktuellt exempel är Edward Snowden – den 29-årige CIA-agenten som avslöjade de övervakningsprojekt som USA i hemlighet genomfört runt om i världen. Sedan uppgifterna läckte ut har han befunnit sig i exil eftersom han i sitt hemland betraktas som en brottsling och där riskerar att dömas till livstids fängelse – trots att hans avslöjande visade på missförhållande inom den amerikanska säkerhetstjänsten och trots Whistleblower Protection Act.
Personer som Edward Snowden och Ingvar Bratt tycks vara få. Studier har visat att arbetstagare som får kännedom om missförhållanden idag ofta avstår från att slå larm. Vi människor har en förmåga att ignorera saker som sker runt omkring oss, vilket riskerar att leda till maktmissbruk och att brott får fortgå. Problemet är att myndigheterna ofta går på visslaren istället för innehållet, det vill säga de missförhållanden som personen lyfter fram. Istället för att ta informationen på allvar kan cheferna istället hämma debatten och isolera obekväma medarbetare. Även kollegorna reagerar ofta negativt mot visslaren, vilket till exempel Ingvar Bratt belyser i en videointervju för SVT där han berättar om hur människor gav sig på honom med blickar, svordomar, kommentarer och hotbrev.
Det privata möter det allmänna
Så varför tycks vi människor vara så benägna att blunda för det som sker på våra arbetsplatser? Ett vanligt skäl är rädslan för att drabbas av repressalier – som ju inte får ske enligt lag. Lennart Lundquist är bekymrad över utvecklingen med allt fler privata entreprenörer som arbetar på uppdrag av kommuner, landsting och statliga myndigheter. Entreprenörerna för med sig en kultur som i många stycken går på tvärs med den som råder i offentlig sektor. De verkar och uppträder på ett sätt som smittar av sig på myndighetschefer och politiker.
– Privata företag som driver offentlig verksamhet på entreprenad präglas också i hög grad av effektivitetstänkande och i ambitionen att få ner kostnaderna finns sällan utrymme för frågor om medarbetarnas inflytande, säger han.
Som expert på offentlig förvaltning och yttrandefrihet ägnar han stort intresse åt den tystnad som han menar breder ut sig på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Den som säger ifrån kan råka illa ut, särskilt de många anställda som har tidsbegränsade och på andra sätt svaga anställningsformer. Enligt Lennart Lundquist pågår det en urholkning av demokratin i Sverige.
– Yttrandefriheten är en grundpelare för demokratin och alla hinder mot människors rätt att uttala sig och påtala missförhållanden är därför farliga.
Om vi tycker att medborgarna har rätt att få insyn i hur det allmänna bedrivs så kan vi inte tillåta att lojalitetskulturen från företagsvärlden flyttas in i den statliga verksamheten. Även Ulf Petäjä, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, som forskat på yttrandefrihet och demokrati, ser problem med det ökade inflödet av idéer från näringslivet till offentlig sektor.
– Tänker man mer företagsekonomiskt, går företaget först. Takhöjden blir lägre för de som har kritiska röster, säger han.
Meddelar- och yttrandefriheten är två av våra viktigaste verktyg för att motverka korruption och slöseri av skattemedel. Kritiska röster borde i så fall uppmuntras, inte tystas, och ett nytt lagstadgat skydd för dem kan göra skillnad. Enligt forskare på området krävs det också att ledningen utbildas i vad det innebär att vara chef för en statligt finansierad verksamhet.
Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist. Elin Melin, forskning.se
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Lennart Lundquist, Lunds universitet. Ulf Petäjä, Högskolan i Halmstad.
Kontaktinformation
red@forskning.se
