Barns övergångar till och från förskoleklass

Avhandlingen består av tre delstudier. I den första studeras barns utträde från förskolan och övergång till förskoleklassen. I den andra studeras barnens läsår i förskoleklassen och övergången till årskurs 1. Den tredje studien fokuserar på barns relationsbrytande processer i övergångarna. Centralt i analyserna har varit att vinna kunskap om hur barnen upplever kontinuitet mellan skolformerna, och vilka former av kontinuitet (eller diskontinuitet) de ger uttryck för.

Resultaten visar att övergångar inte endast innebär anpassningar till det nya som väntar, de innebär även processer av återkommande separationer. I övergångarna träder barnen inte endast över institutionella gränser mellan skolformer utan också relationella gränser mellan olika gemenskaper. Denna sociala diskontinuitet innebär ofrivilliga avbrott i kamratrelationer och ställer krav på barns flexibilitet och anpassning. Övergången från förskola till förskoleklass innebär även fysisk diskontinuitet, då exempelvis förskolegården byts ut mot en stor skolgård. Barnen verkar betrakta denna förändring tämligen inspirerande, då det kan bidra till att gränsen mellan förskola och förskoleklass görs synlig.

Barnen ger uttryck för att det finns en kulturell kontinuitet mellan förskola och förskoleklass, de pedagogiska inramningarna i miljöerna är tämligen lika vilket gör att barnen kan känna igen sig i förskoleklassrummet. Dock gör en del av barnen motstånd mot denna kontinuitet, då de upplevde att det kan bli för mycket ”förskola i förskoleklassen”.

Resultaten visar även att det kan finnas en undervisningsdiskontinuitet i övergångarna, dvs att det saknas en tydlig röd tråd i undervisningen i de tre skolformerna. En del av barnen upplever att de får upprepa samma aktiviteter i årskurs 1 som de redan har gjort både i förskola och i förskoleklass.

Ett framstående resultat i avhandlingen är de återkommande ofrivilliga splittringarna i barns kamratrelationer. I samtliga övergångar verkar det vanligt att barnen omgrupperas till nya klasser. Även förskolan, med sin organisation av exempelvis ”förskoleklassförberedande” femårsgrupper, verkar tämligen övergångsrik. Det är därför relevant att vidare fundera över hur man kan skapa en relationell stabilitet i övergångarna, för att ge barnen bra förutsättningar för fortsatt lärande.

I resultatet träder också förskoleklassens pedagogiska poäng som övergångszon fram. Dagens utbildningspolitiska förslag och reformer tenderar att gå i linje med en utveckling av ett granskningssamhälle där formaliserad undervisning, tidigare betyg och ökad bedömning betonas mer och oftare än hur vi ska behålla och vidareutveckla barns intresse, lust och nyfikenhet att lära. Den pedagogiska poängen med förskoleklassen är att den utgör en plats där barnen, utan yttre krav på prestationer, får tid att anpassa sig till nya förutsättningar samt förbereda sig på möten med olikheter, kontraster och variationer i exempelvis aktiviteter och undervisningsinnehåll. Under ett läsår får barnen möjligheter pendla mellan skolans och förskolans kulturer, vilket gör att förskoleklassen kan bidra till en ”mjuk övergång” till skolan. Under året i förskoleklass ges de möjligheter och tid att skapa ny trygghet i nya kamratrelationer och sociala gemenskaper. Hur förskoleklassåret, och övergångarna till och från förskoleklassen, hanteras skulle därmed kunna få effekter på barnens fortsatta skolgång och fortsatta lärande.

Avhandlingen ”Barns övergångar till och från förskoleklass. Gränser, identiteter och (dis-)kontinuiteter” kan beställas genom Linnaeus University Press: lupress@lnu.se.