De löser problemet med arsenik i vattnet
Varje år utsätts miljontals människor i Bangladesh för arsenik via dricksvattnet. I ett projekt som leds av KTH-professorn Prosun Bhattacharya har man skapat en metod för att hitta dricksvatten med låga eller inga halter av arsenik.
Listan över allvarliga konsekvenser beroende av konsumtion av arsenik kan göras mycket lång, och en klart ökad risk för olika former av cancer är en av punkterna på den. Därför har forskningsprojektetet SASMIT ett tydligt uppdrag: Att hitta dricksvattnet i Bangladesh som inte leder till arsenikförgiftning.
Det har forskarna lyckats väl med.
På 1970- och 80-talet gjordes en kraftsamling för att lösa problemet med den stora vattenbristen i världen, så också i Bangladesh. En rad nya brunnar grävdes, och idag finns uppåt tio miljoner stycken i landet. Det är bara det att man i början av 90-talet upptäckte att många av brunnarna var kontaminerade med arsenik.
Arseniken hamnar sedimenten i brunnarna efter att den bland annat transporterats med regnvatten från Himalayas höjder via Ganges Brahmaputra-Meghnas flödessystem. Då arseniken är både doft- och färglös är den svår att upptäcka utan att testa dricksvattnet. Något som inte löser problemet i sig, är svårt att göra på 10 miljoner brunnar och som dessutom kostar pengar.
Forskningsprojektet SASMIT har nu pågått i över fyra år, och med det har ett flertal fina resultat uppnåtts.
För det första så har Prosun Bhattacharya tillsammans med de andra forskarna skapat ett sätt för de lokala vattenborrarna att avgöra var de ska borra efter färskvatten.
Forskarna har nämligen kommit fram till att färgen på sedimentet som man kan få upp via provborrningar visar huruvida en plats är bra eller inte för att fortsätta borra efter färskvatten. Färgen på sedimentet berättar ifall vattnet innehåller mycket arsenik eller inte. Forskarna har sedan skapat en förenklad färgskala om fyra färger baserat på de lokala vattenborrarnas färgseende och Munsells färgsystem som de snabbt och enkelt kan använda sig av genom att jämföra sedimentsfärgen med skalan.
– Vid utformandet av denna metod har vi tagit hänsyn till tre viktiga aspekter, nämligen de lokala vattenborrarnas roll och situation, kostnaden att borra efter vatten samt tillgången till vatten med låga mängder arsenik, säger Prosun Bhattacharya.
Under processens gång har forskarna också kommit fram till att man inte behöver borra jättedjupt för att hitta tillräckligt bra dricksvatten.
Numera brukar man borra för konventionella brunnar – så kallade Deep Tube Wells (DTW) – på ett djup av 250 meter. Det räcker dock med brunnar av typen ”Intermediate deep tube wells (IDTW) med ett djup om 120 meter för att nå bra dricksvatten, med tillräckligt låga halter av arsenik och mangan. Detta innebär halverade kostnader för dricksvattenborrandet.
Numera brukar man borra för så kallade Conventional deep tube wells (CDTW), på ett djup av 250 meter. Det räcker dock med så kallade ”Intermediate deep tube wells (IDTW) på 120 meter för att nå bra dricksvatten, med tillräckligt låga halter av arsenik och mangan. Detta innebär halverade kostnader för borrandet efter dricksvatten.
– Förutom dessa forskningsframsteg har SASMIT-projektet också genererat 300 rörbrunnar, som kommer att försörja mer än 24 000 människor med dricksvatten. Med andra ord, genomförandet av SASMIT ute på fältet har expanderat dricksvattentillgången till byborna från noll till 40 procent med de begränsade resurser projektet ändå haft, säger Prosun Bhattacharya.
Förutom Prosun Bhattacharya har bland annat även Mohammed Hossain (nationell koordinator av SASMIT-projektet vid NGO Forum for Public Health i Bangladesh), professorerna K Matin Ahmed och M Aziz Hasan (University of Dhaka, Bangladesh) och Mattias von Brömssen (avdelningschef på Ramböll i Sverige) ingått i SASMIT.
SASMIT-projektet har finansierat av Global Program vid Swedish International Development Cooperation, SIDA.
