WHO måste se över riktlinjer för dricksvatten

– Vi får skärpa oss om vi ska skryta med att vi har världens bästa dricksvatten, säger Ingegerd Rosborg.

Hon konstaterar att myten om att Sverige är ett av de länder som har bäst dricksvatten troligen grundar sig på att det på grund av vårt hittills kalla klimat varit fritt från mikroorganismer, framför allt bakterier. Men det säger ingenting om hur det ser ut när det kommer till viktiga mineraler som exempelvis magnesium och kalcium.

– Ta ett landskap som Skåne. Där finns det utmärkt grundvatten på många platser ur ett hälsoperspektiv. Men när medborgarna hör av sig och klagar på kalkutfällningar sätter kommunen ifråga snabbt in en avhärdningprocess, vilken ofta tar bort nästan allt kalcium ur vattnet, säger Ingegerd Rosborg, forskare på avdelningen för mark- och vattenteknik på KTH.

Kalciumet behövs framför allt för skelett, tänder och hjärta, men det har även en skyddande effekt mot en rad toxiska ämnen, bland annat uran, vilken kan förekomma i dricksvatten. Det är inte heller bra med en obalans mellan kalcium och magnesium i vatten. Detta kan leda till en felaktig balans i kroppens, vilket i sin tur kan ge hälsoproblem.

– Vid förekomst av uran i vattnet blir uranet ännu giftigare om kalciumet har avlägsnats. De delar nämligen transportproteiner i blodet och intar samma platser i skelettet, säger Ingegerd Rosborg.

En annan aspekt är att en total avsaknad av mineraler i vattnet inte bara påverkar tillförseln av dem till människokroppen, tillägger Ingegerd Rosborg. Totalt minerallöst vatten kan också dränera kroppen på mineraler.

Hennes bok heter ”Drinking water minerals and mineral balance”. I den redovisar hon just betydelsen av mineraler i dricksvatten.

– Världshälsoorganisationen WHO måste revidera sina riktlinjer för dricksvatten så att dessa inte bara redovisar de övre gränsvärdena för halter av giftiga ämnen eller ämnen som ger upphov till korrosion eller utfällningar. Riktlinjerna bör även innehålla miniminivåer för en rad nödvändiga mineraler, först och främst kalcium, magnesium, bikarbonat och sulfat. Riktlinjerna behöver också ta upp det faktum att vattnets mineralinnehåll bör behållas eller förbättras genom behandlingsmetoder, och inte tvärtom, säger Ingegerd Rosborg vidare.

Hon fortsätter med att berätta att en ny reglering av dricksvatten från WHO skulle kunna förbättra hälsoläget framför allt för dem som ligger i underkant i mineralintag. Speciellt känsliga här är spädbarn, sjuka och äldre människor.

– Man har fram till idag bortsett från vatten som bärare av mineraler, konstaterar Ingegerd Rosborg.

Det är emellertid inte bara kranvatten som riktlinjerna bör gälla för. Även flaskvatten borde ingå.

– Det går att få i sig 2-3 gånger dagsbehovet av vissa mineraler i flaskvatten. Den marknaden är inte alls reglerad, säger Ingegerd Rosborg.

Hon tillägger att så kallat osmosvatten – det vill säga avsaltat vatten som exempelvis framställs på öar i Stockholms skärgård, men också säljs och serveras som bordsvatten över hela världen, helt saknar mineraler. Sådant dricksvatten är hälsovådligt på sikt, eller om man intar stora mängder under till exempel hårt arbete eller sportande.

– Osmosvatten saknar till exempel magnesium. Det är ett mineral som alla människor behöver då det ingår i över 200 enzymer i vår kropp och bidrar positivt till bland annat hjärt-/kärlssystem och benstommen, säger Ingegerd Rosborg.

FAKTA
Ingegerd Rosborgs egna studier som citeras har utförts vid KTH, Lunds tekniska högskola och Lunds universitet. I övrigt relateras till vetenskapliga studier från hela världen sedan över 50 år.

Ingegerd Rosborg är huvudförfattare av boken, och också redaktör. Ett flertal andra författare har dock också bidragit, och dessa är Frantisek Kozisek, Olle Selinus, Margherita Ferrante, Dragana Jovanovic, B. Nihlgård, Vasant Soni, Asker Brenner, Kenneth M. Persson och Larry Russell