Multidisciplinära team förbättrar vården vid tjocktarmskirurgi

– Resultaten visar hur viktigt det är att vårdgivare erbjuder patienten en professionell handläggning genom hela vårdkedjan. Det räcker inte med att en erfaren kirurg genomför sin insats på ett bra sätt, det är också viktigt att radiologer, patologer, sjukgymnaster, med flera tar ett specifikt ansvar i planeringen av vården för att den ska bli säker, framgångsrik och för att vi ska nå de nationella mål som vi har att leva upp till, säger Fredrik Brännström, specialistläkare vid kirurgcentrum, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, samt doktorand vid Institutionen för kirurgi och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, som står bakom avhandlingen.

Fredrik Brännström berättar att behandlingen av tjocktarmscancer och ändtarmscancer har genomgått stora framsteg sedan början av åttiotalet, både när det gäller strålbehandling, cellgiftsbehandling och kirurgisk teknik. Under den senare delen av denna tidsperiod har även multidisciplinära team introducerats i rutincancervård. Dessa team tar dock stora resurser i anspråk och nyttan av dem är dåligt utredd.

En stor andel av de patienter som opereras för tjocktarmscancer, mer än var femte, opereras akut. För dessa är prognosen fortfarande mycket sämre än för de som opereras planerat, men varför det förhåller sig så vet man inte.

Fredrik Brännström har i sitt avhandlingsarbete studerat vilken betydelse olika faktorer kring sjukvårdens organisation påverkar hur det går för patienter som behandlas för tjocktarmscancer och ändtarmscancer. Det handlar om faktorer som sjukhusstorlek, hur många liknande operationer varje kirurg gör per år, vilken grad av formell specialisering den opererande kirurgen har och huruvida enskilda patienter diskuteras i specialanpassade multidisciplinära grupper, med syfte att optimera vård och behandling.

Avhandlingen visar bland annat att ackrediterade tarmkirurger, det vill säga kirurger med hög formell kompetens inom området, tog ut fler lokala lymfkörtlar vid cancerkirurgi i tjock- och ändtarm, jämfört med andra kirurger.

– Eftersom cancer i tjocktarm och ändtarm först sprids till lymfkörtlarna har det antagits att risken för canceråterfall borde minska om kirurgen tar bort många lokala lymfkörtlar. Men i våra studier visar det sig, något förvånande, att varken antalet operationer som respektive kirurg genomför per år eller graden av specialisering hos kirurgerna hade någon mätbar betydelse för överlevnaden hos den studerade patientgruppen. Orsakerna till detta är något som vi måste undersöka närmare, säger Fredrik Brännström.

Faktorer som dock påverkade behandlingen var huruvida enskilda patienter diskuterades av multidisciplinära team. Denna insats visade sig ha en påtaglig effekt på om patienten fick behandling i enlighet med rådande nationella riktlinjer.

När det gäller riskfaktorer för canceråterfall efter akut tjocktarmskirurgi visade det sig främst vara faktorer som var närvarande redan när patienten kom till sjukhus som påverkade risken. Enligt Fredrik Brännström talar detta för att det kan finnas mer att vinna på att undvika att ett akut tillstånd uppstår, exempelvis genom tidigare diagnostik, istället för att genomföra organisationsförändringar för att möta problematiken hos patienter som kommer till sjukhus som akutfall.

Fredrik Brännström har baserat sitt avhandlingsarbete på uppgifter dels från det nationella kolorektalcancerregistret, dels lokala register i Uppsala/Örebroregionen och Stockholm/Gotlandregionen, och dels uppgifter som tagits fram genom metodisk genomgång av journaluppgifter.

Fredrik Brännström kommer från Lycksele. Han arbetar som läkare vid kirurgcentrum, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, samt är doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet.

Avhandlingen är publicerad digitalt