Äldre flyttar smart

Forskningen om äldre människor som flyttar har hittills till stor del fokuserat på personens hälsa. Vid flytt till äldreboenden i kommunal regi vet vi exempelvis att demenssjukdom ofta utgör den utlösande faktorn. Däremot vet vi knappt något om hur bostaden och dess tillgänglighet inverkar på beslutet att flytta eller bo kvar, särskilt när det gäller de allra äldsta.

Vara pigg för att flytta
– Styrkan med min avhandling är att vi har tittat på kombinationer av boende- och hälsovariabler. Det ger ett bättre mått för att förutspå en flytt än att till exempel bara titta på hälsotillståndet, säger Marianne Granbom, doktorand vid CASE (se faktaruta intill), Lunds universitet, som disputerar den 12 december 2014. Avhandlingens titel är: Att flytta och tankar kring flytt bland de allra äldsta – Boende, hälsa och vardagsliv.

Deltagarna i hennes fyra delstudier vara alla över 80 år och ensamboende. Vid flytt till kommunens äldreboenden visade sig den tydligaste kombinationen vara: Att bo i ett hem med dålig tillgänglighet, visa tecken på begynnande kognitiv svikt och ha problem med matlagningen.

Störst sannolikhet att flytta till en annan, ordinär bostad hade den som bodde i en villa, fortfarande kände sig frisk och upplevde städningen som betungande.

– Det vill säga att man måste vara rätt pigg för att orka flytta, konstaterar Marianne Granbom.

Borde erbjuda boende- och flyttrådgivning för äldre
När de allra äldsta flyttar till en ordinär bostad flyttar de till bostäder med färre miljöhinder. Till exempel bostäder utan badkar och trappor. Därigenom kompenserar de för den minskande funktionsförmågan som åldrandet vanligtvis innebär.

Det borde därför vara angeläget att erbjuda äldre en strukturerad boende- och flyttrådgivning, menar Marianne Granbom. Det skulle vara en förebyggande och proaktiv åtgärd. Sannolikt värdefull för både samhället och de äldre själva.

Tidigare forskning vid CASE har visat att otillgängliga boendemiljöer gör vardagslivet problematiskt. Vilket i sin tur minskar de äldres livstillfredställelse och ökar risken för att falla.

– Att ha ett hem som passar mig och min funktionella förmåga är en grundförutsättning för att bibehålla självständighet i vardagens aktiviteter och en upplevd god hälsa, slår Marianne Granbom fast.

Vill helst bo kvar hemma
Avhandlingen kartlägger också hur de äldre resonerar kring en eventuell flytt.

– Det som bäst beskriver de äldres inställning är vankelmod. Det finns en föreställning om att man borde flytta för det vore klokt för ens egen del eller för att det förväntas av en från samhället eller anhöriga. Men egentligen vill man bo kvar hemma. Många äldre upplever beslutet om flytten som tufft, både emotionellt och praktiskt.

Avhandlingen visar att det inte bara är den byggda miljön som är viktig för hur äldre tänker kring byte av bostad. Även de känslomässiga banden till hemmet är viktiga.

– Det kan handla om vanor, att få sitta just i den där stolen som man brukar och dricka sitt kaffe vid en särskild tidpunkt. Eller sociala aktiviteter, att kunna ta sig till en viss mötesplats och träffa vänner.

Marianne Granboms råd till äldre som går i flyttankar är därför: Analysera noga vad som är viktigt i livet och vad du värdesätter i ditt hem. Vilka saker, vanor, aktiviteter skulle du sakna om det inte längre var möjligt att bo kvar?  Kanske går det att föra med sig till en annan bostad? Analysen kan mycket väl leda till beslutet att bo kvar.

– Det viktiga är inte att äldre människor absolut måste flytta, det är inte min standardlösning. Min rekommendation är att i god tid fundera över hur man vill ha det och titta kritiskt på hur bostaden skulle funka om man till exempel fick en rollator.

Fortsätta med sitt vardagliga liv betydelsefullt
Resultatet av Marianne Granboms avhandling visade att möjligheten att känna sig hemmastadd efter en flytt verkade bero på om man kunde fortsätta med sitt vardagliga liv i den nya miljön. Då krävdes det att man fick med sig betydelsefulla saker men också att kunna fortsätta med sina vardagliga vanor och intressen.

För de som flyttade till särskilt boende eller som fått mycket sämre hälsa blev det svårt. Miljömässiga eller hälsorelaterade förändringar gjorde att de inte kunde fortsätta med det som var viktigt för dem i vardagslivet. De kände sig heller inte hemmastadda.

Resultaten visade också att de känslomässiga banden till hemmet blev allt starkare med åren. Tankar kring att flytta kunde just därför förändras. Deltagarna upplevde bland annat att de blivit för gamla för att flytta. Paradoxalt nog kunde det även innebära att oron inför att behöva flytta till ett särskilt äldreboende minskade. Man såg det nu som en kort, tillfällig lösning, inte en plats som skulle vara ett hem utan en plats att dö på.

– En viktig slutsats är att se tankar om flytt och kvarboende som två sidor av samma mynt, säger Marianne Granbom.

Hon skulle därför vilja införa begreppet boenderesonemang. Där det är viktigt att inte bara ta hänsyn till den äldre personens tidigare erfarenheter utan också tankar inför framtiden och komma ihåg att resonemanget dessutom kan förändras med tiden.

Text: ERIK SKOGH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 17 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.