Pepparrot – varierad växt med många användningar
Pepparrot skulle kunna användas mer, till exempel i mediciner eller till industriella ändamål. Katarina Wedelsbäck Bladh vid SLU har i sin avhandling funnit att NordGens insamlade pepparrotsplantor har en bra genetisk spridning och därmed kan utgöra stommen i en genbank för framtida behov i växtförädlingen.
Hortonom Katarina Wedelsbäck Bladh har i sitt doktorsarbete vid SLU dokumenterat mångfalden i nordisk pepparrot, Armoracia rusticana, för att säkra bevarandet och öka användningen av denna krydda och medicinalväxt. Projektet startades av NordGen, dåvarande Nordiska genbanken, i Alnarp där 176 olika plantor av pepparrot hade samlats in från äldre trädgårdar i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Man har inte hittat någon vildväxande pepparrot så därför är det viktigt att bevara de odlade former som finns. Nu finns endast få odlare kvar i de nordiska länderna, mest i Danmark. I Sverige har Enköping och Fjärås i Halland varit de dominerande odlingsområdena under 1900-talet. I Fjärås finns fortfarande odlingar kvar.
Pepparrot har använts både som krydda och som medicinalväxt för att behandla huvudvärk, matsmältningsproblem, högt blodtryck och gikt. Roten har en hög halt av C-vitamin och användes förr ofta för att förhindra skörbjugg på långa seglatser. Dess anti-mikrobiologiska egenskaper har också gjort att den har använts som tillsats vid konservering.
Pepparrot innehåller också höga halter av svavelhaltiga glykosider, så kallade glykosinolater, som tillsammans med sina nedbrytningsprodukter är orsaken till den starka smaken och de medicinska effekter som växten anses ha. De dominerande glykosinolaterna i pepparrot är sinigrin (mer än 80 procent) följt av gluconasturtiin och glucobrassicin.
Även om den traditionella användningen av pepparrot har minskat, har nya områden utvecklats.
– Man kan exempelvis använda den som en billigare ersättning för wasabi i japanska rätter och enzymet pepparrotsperoxidas kan rena industriella avloppsvatten, säger Katarina Wedelsbäck Bladh. Även i medicinska behandlingar, till exempel vid näs- och bihålebesvär, och som blekningsmedel i kosmetika kan roten komma till användning.
Katarina Wedelsbäck Bladh påvisade en betydande genetisk variation bland de insamlade pepparrotsplantorna. De visade störst släktskap med plantor från samma nordiska land och den största genotypiska mångfalden återfanns bland de finska klonerna. Det kan bero på att Finland haft handelsutbyte med både öst och väst jämfört med de andra nordiska länderna som i huvudsak handlat med väst.
– Trots att pepparrot är en huvudsakligen vegetativt förökade växt uppvisar de insamlade plantorna en stor mångfald vad gäller blad- och rotform, samt glukosinolathalt. Ett urval av detta material skulle alltså kunna utgöra en bas i en genbank för bevarandet av den nordiska pepparroten.
FAKTA
Pepparrot har använts av människan under lång tid och nämns redan i ”Naturalis Historia” skriven ca år 80 e. Kr av Pliny den äldre. Arten har sitt ursprung i sydöstra Europa och sydvästra Ryssland, och fördes till Norden av munkar under 1200-talet.
Hortonom Katarina Wedelsbäck-Bladh vid institutionen för växtskyddsbiologi, SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”Biodiversity in Nordic Horseradish (Armoracia rusticana). Studies with respect to Conservation and Utilization”. Disputationen avser agronomie doktorsexamen.
Tid: fredagen den 28 november 2014 klockan 09.00. Plats: Crafoordsalen, SLU Alnarp. Opponent: Professor Anna Rita Rivelli, School of Agricultural, Forest, Food and Environmental Sciences, University of Basilicata, Potenza, Italy.
