Vägar till gemenskap i transfilm
Transpersoner på film möts ofta av våld och förnedring. Med sin avhandling riktar Wibke Straube ljuset mot filmer som erbjuder transpersoner ögonblick av acceptans och framtidstro.
Transpersoner har den senaste tiden blivit allt synligare i tv-serier och på film. Sophia Burset i Orange is the new Black, Brandon Teena i Boys Don’t Cry och Ludo i Mitt liv i rosa är numera välbekanta figurer. Men i film där transpersoner gestaltas finns ofta våld och förnedring. För en publik som själv aldrig utsatts för detta, kan det vara smärtsamt att se, för en person med liknande erfarenheter, omöjligt. I sin doktorsavhandling riktar Wibke Straube fokus på de passager i transfilmer som är fyllda av hopp och glädje.
– För en publik som dagligdags upplever samma våld som i filmerna, blir dessa passager ett sätt att hämta andan på och att drömma sig bort till en värld där man är accepterad, säger Wibke Straube, genusforskare vid Linköpings universitet.
Wibke Straube kallar dessa passager av glädje för exit scapes, som ungefärligt kan översättas med utgångar. De utgångar som Wibke Straube identifierar i film är dans, sång och drömmar. I dansens virvlar exempelvis glömmer både filmens huvudperson och publiken det svåra. Så fungerar dansen för sjuåriga Ludo i filmen Mitt liv i rosa, som Straube analyserat. Plötsligt glömmer Ludo att hen förbjudits bära klänning, uppslukas av musiken och börjar dansa, oberörd av att alla på festen tittar. Med i virvlarna dras också mormor som på grund av sin ålder inte heller hon passar in i normen. De andra gästerna smittas av glädjen och för en liten stund ingår Ludo i en gemenskap där ingen dömer.
– Forskningen har tidigare undersökt hur exempelvis lesbisk och queer publik upplever filmer där de gestaltas, men det har inte tidigare gjorts ur ett transperspektiv. Jag tycker det är viktigt att visa hur betydelsefulla de här scenerna kan vara för den publiken, säger Wibke Straube.
Samtidigt som dansen är en utgång för vissa, är det en ingång för andra. För en publik utan erfarenhet av våld och förnedring, är nödutgångarna en möjlighet att komma nära huvudpersonen och identifiera sig med den. De rycks med i dansen på samma sätt som Ludo, mormor och de andra på festen. För en stund är vi alla där. Och den fördömande värld där bara två kön är möjliga har upphört.
Wibke Straube poängterar också att en utgång inte bara leder bort, den leder till något. Vilken verklighet finns bortom dörren? Det är häri möjligheterna ligger. För huvudpersonerna och för publiken.
