”Nu står hoppet till nationell klimatpolitik”
Före jul avslutades det 20:e klimattoppmötet i Lima. Nya steg togs mot ett nytt klimatavtal nästa år, trots att världssamfundet är fortsatt oförmöget att enas om globala klimatambitioner. – Lima visade än en gång tydligt att hoppet står till nationella klimatinitiativ, inte internationella överenskommelser, säger Roger Hildingsson som forskar om statens förändrade roll i den nya klimatpolitiken.
Klimatpolitiken har länge inriktats på att etablera ett globalt ramverk som reglerar ansvaret för att minska utsläppen av växthusgaser mellan stater så effektivt och rättvist som möjligt. Redan vid Köpenhamnsmötet 2009 blev det tydligt att utsikterna för en sådan överenskommelse är begränsade. Istället kan vi se en ny inriktning för klimatpolitiken som går bortom det internationella och fokuserar på vad enskilda stater kan och är beredda att göra för att mildra klimatförändringarna. Ett uttryck för detta är de nationella intentioner och klimatmål som diskuterades i Lima och som ska läggas på bordet inför Parismötet nästa år.
– Allt talar för att ett nytt globalt klimatavtal kommer att vila på nationellt beslutade klimatmål och initiativ. Fokus riktas mot att stödja stater och andra aktörer så att dessa kan vidta så ambitiösa klimatåtgärder som möjligt, säger Roger Hildingsson.
Alltsedan Kyotoprotokollet (1997) har nationell klimatpolitik i stort utformats för att få stater att leva upp till sina internationella åtaganden och att minska utsläppen så kostnadseffektivt som möjligt. Det perspektivet håller nu på att förändras.
– Det innebär en ny inriktning för klimatpolitiken och en förändrad syn på statens roll i samhällsstyrningen, säger Roger Hildingsson. Det medför ett perspektivskifte från vad som anses vara mest kostnadseffektivt till en mer pragmatisk hållning om vilka åtgärder som faktiskt står till buds för att åstadkomma en koldioxidsnål samhällsutveckling.
I sin avhandling fokuserar Roger Hildingsson på nationell klimatpolitik och hur statliga aktörer kan styra en klimatomställning av samhället. Han pekar på att det bortom den internationella klimatpolitiken finns en uppsjö initiativ för att minska samhällets klimatpåverkan. I Sverige är utfasningen av eldningsolja inom värmesektorn ett exempel på lyckad klimatomställning:
– Genom stegvisa reformer har fjärrvärmen byggts ut kraftigt samtidigt som bioenergi och annan förnybar energi ökat. Tack vare en aktiv energi- och klimatpolitik har det svenska energisystemet förändrats på ett genomgripande sätt under de senaste 20-30 åren, säger Hildingsson.
Inom andra områden som processindustrin och transportsektorn är motsvarande omställningsprocesser ännu i sin linda. En förklaring är att dessa områden är svårare att styra med traditionella former av reglering och ekonomiska styrmedel, varför andra former av innovationspolitik och samhällsplanering behövs.
– Den svenska koldioxidskatten har haft avgörande betydelse för övergången till förnybar energi i energisystemen, men visat sig otillräcklig för att främja klimatomställning i andra samhällssektorer, konstaterar Hildingsson.
I sin avhandling visar han hur en koldioxidsnål samhällsutveckling förutsätter ett nytt sätt att se på politikens och statens roll i samhällsstyrningen. Statens uppgift är inte enbart att reglera kostnaden för utsläpp, utan handlar snarare om att aktivt uppmuntra, samordna och orkestrera initiativ och insatser av andra samhällsaktörer.
– Ett vidgat perspektiv på samhällstyrningens funktion kan skapa utrymme för en bredare uppsättning strategier för en koldioxidsnål samhällsutveckling. Men, det förutsätter att det ensidiga synsätt på ekonomisk styrning som hittills dominerat i klimatpolitiken kan brytas, avslutar Roger Hildingsson.
Kontaktinformation
Roger Hildingsson, 070-693 15 71, roger.hildingsson@svet.lu.se
