Vi ger mer när vi känner att det kan göra skillnad
Vår vilja att ge tycks vara större än någonsin. Företag, näringslivsprofiler och privata initiativ har samlat in miljonbelopp för att hjälpa till i flyktingkatastrofen. Men vad är det som gör att viljan att skänka pengar och hjälpa till ökat så mycket först nu?
– Det konstiga är egentligen inte att vi ger så mycket nu, utan att vi har gett så lite tidigare. Möjligheten har ju funnits och välgörenhetsorganisationer har försökt i flera år, ända sedan Syrienkriget började.
Det säger Arvid Erlandsson, forskare vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings Universitet. Under flera år har han studerat moralpsykologiska och sociala aspekter av hjälpande. Tidigare i år disputerade han med en avhandling om attityder och beteenden kring vår givmildhet.
Identifierade offer ökar vår medkänsla
Han menar att det i forskningen finns en del förklaringar till att vi bidrar först nu. Att vi gärna hjälper till när vi blir berörda är till exempel välbelagt, och har man inte blivit det tidigare, så blev man berörd av bilden på den döda pojken.
– Tidigare har man kunnat hålla det ifrån sig men nu fick vi ett ansikte och ett namn. Ett identifierat offer ökar medkänslan och viljan att hjälpa. Vi verkar inte ha den mentala kapaciteten att omvandla stora siffror som beskriver statistiskt lidande till något vi själva kan känna. Det kan vi däremot om vi ser en persons lidande. Att det var ett barn på bilden gör också stor skillnad. Vi är mer benägna att hjälpa om vi upplever ett offer som helt oskyldigt, säger Arvid Erlandsson, som också pratar om en snöbollseffekt när bilden kablades ut i media.
– Att alla tunga medieaktörer samtidigt valde att illustrera katastrofen med otäcka bilder som förstasidesnyheter spelade säkert roll. Välgörenhetsorganisationer skickar ofta ut sådana bilder, men då är det enklare att värja sig mot, att lägga undan eller byta kanal på tv:n.
Tidigare studier visar att människor är mer benägna att bidra med hjälp när antalet offer är få och man känner att man kan göra skillnad.
– Det är nog den främsta orsaken till att människor inte gett så mycket tidigare. När man upplever att man kan lösa ett problem är viljan att bidra starkare än när man känner att det man gör bara är en droppe i havet. I och med bilden på barnet verkar man börja kunna förstå det som många små problem i stället för ett stort.
– Möjligen spelar känslan av att det hela kommit närmare också roll. Flyktingarna försöker ta sig till Europa – platser vi känner till och kanske till och med har besökt. Människor donerar mer pengar och sysslar mer med välgörenhet när lidandet är närmare dem själva. Det kan vara en av förklaringarna till att människor engagerar sig mer nu, säger Arvid Erlandsson.
Risk att hjälpen “mattas av”
De senaste dagarna har även de privata initiativen blivit fler och fler. Sociala medier svämmar över av välvilliga medmänniskor som vill skänka pengar, kläder och hygienartiklar till de drabbade flyktingarna.
– I forskningen kan man se att ge pengar är mindre förknippat med att må bra själv. Att hjälpa med tid och eget arbete upplever människor som mer meningsfullt. Många samlar nu in förnödenheter och vill åka ner själva för att hjälpa direkt. Även om det är bättre än att inte göra något så vore det ur ett rationellt perspektiv lämpligare om man fick utlopp för känslan att vilja hjälpa på mer effektiva sätt ibland. Utmaningen nu är att undvika att folks hjälpande mattas av när den stora mediabevakningen avtar. Hjälporganisationerna är ute efter att människor till exempel ska bli månadsgivare, och inte bara ge en klumpsumma nu. Problemen i Syrien kommer ju att kvarstå.
Text: Karin Skagerberg, frilansjournalist, på uppdrag av forskning.se
