Tvånget att ta emot kan bli vinst på sikt
Hittills har några få kommuner tagit huvudansvaret för att ge tak över huvudet till flyktingar. Överenskommelsen om mottagningstvång gör nu flyktingvågen till en realitet för alla svenska kommuner. Forskarna är oense om det kloka i ett tvång.
Professor Charlotta Mellander vid Internationella handelshögskolan i Jönköping är en av dem som varnar för att tvånget kan leda fel. Kommuner med lediga bostäder har sällan några jobb, menar hon.
– Kommuner som redan har en vikande arbetsmarknad och många arbetslösa tar en jättestor risk om de tar emot flyktingar för att vända en stagnerande utveckling. Ett villkor för en lyckad integration är ju att man hittar ett jobb och kan skapa sig en framtid. Om man då kommer till en kommun som redan har problem minskar ju sannolikheten att lyckas, säger hon.
I stället föreslår hon ett ökat byggande i kommuner där arbetsmarknaden ser ljusare ut.
Centraliserad planering
– Det är visserligen kostsamt, men det blir ännu mer kostsamt med människor som går utan arbete i flera år. För att hitta snabba lösningar måste man kanske nöja sig med lite sämre kvalitet på boendet under en övergångsperiod. Charlotta Mellander anser dock att det ändå kan finnas skäl för att besluten om var flyktingarna ska placeras fattas på central nivå.
– En centraliserad planering skulle underlätta investeringar för bostadsbyggande och en mer långsiktig strategi för mottagande och integration, säger hon.
Roger Andersson, professor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) i Uppsala, tycker det är rätt tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Han är väl medveten om att kommunerna har mycket olika förutsättningar när det gäller bostäder och jobb, men menar att det primära just nu är att ordna tak över huvudet.
Solidaritetsfråga
– I dagens akuta situation är det dessutom en solidaritetsfråga. Ett litet antal kommuner ska inte behöva bära upp hela invandringspolitiken. Roger Andersson ser invandringspolitiken som en statlig angelägenhet.
Därför är det rimligt att staten har ansvaret för att fördela flyktingarna.
– Det är lite för lätt för kommunerna att slippa undan. Många skyller på bostadsbrist, men så har de heller inte visat något intresse för att bygga under de senaste 20-30 åren, säger han. Samtidigt påpekar han att den centrala fördelningsnyckeln bara ska gälla under en introduktionsperiod på kanske två år. Då ska kommunerna även kompenseras av staten för sina merkostnader. Därefter ska de nyanlända välja fritt få välja var de vill bosätta sig långsiktigt.
– På längre sikt kommer dagens flyktingar att vara en tillgång för kommunerna. Med några få undantag är de enda kommuner som vuxit sedan 1970-talet de kommuner som fått del av invandringen, säger Roger Andersson.
Väljs bort på grund av fel namn
Hur kan man då underlätta får nyanlända att komma in på arbetsmarknaden? Den frågan har studerats av bland andra Olof Åslund, generaldirektör för IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering).
Han ser framför sig flera utmaningar, bland annat att arbetsgivarna måste bli bättre på att uppmärksamma den här gruppen.
– Vi vet att många väljs bort bara på grund av sitt namn och att det förekommer en betydande diskriminering, säger han. Dessutom sker en stor del av rekryteringen idag via informella kanaler.
– Därför behövs speciella insatser för att ”osynliga” grupper ska komma i fråga för ett jobb. Vi har sett en del positiva effekter när man intensifierat matchningen för att kunna para ihop nyanlända med de lediga jobben.
Hur kan det gå till?
– Till exempel att en arbetsförmedlare får mer tid med varje enskild person för att kartlägga vad de kan och att mer aktivt ta kontakt med tänkbara arbetsgivare. Olof Åslund påpekar att detta arbetssätt kräver en del resurser – men också att det ger stora vinster om man får in personer i arbete i stället för att de går arbetslösa i flera år.
– Samtidigt blir det extra knivigt i dagens läge när vi har helt andra volymer än tidigare. Men varje person som kommer in på arbetsmarknaden innebär ett steg framåt, säger han. Ett vanligt argument i debatten är att ”lägre trösklar” – det vill säga sänkta ingångslöner – skulle göra susen.
Ekonomiprofessorn Oskar Nordström Skans i Uppsala har nyligen uttalat sig för ”exceptionella åtgärder” inom lönebildningen under de kommande åren för att göra det lättare för nyanlända att få ett jobb.
Minskad facklig makt
Även docent Andreas Bergh vid Ekonomihögskolan i Lund beskriver vägen till jobb för utlandsfödda som politiskt obekväm, då den sannolikt innebär ökad inkomstspridning och minskad facklig makt. Olof Åslund är dock inte säker på att sänkta löner är lösningen.
Han påpekar att det redan finns goda möjligheter för arbetsgivarna att anställa billigt genom de så kallade instegsjobben och nystartsjobben. I vissa fall är rabatten där så hög som 80 procent.
– Det är en gåta att arbetsgivarna inte är mer intresserade av detta. Det tyder på att lönekostnaden inte är det viktigaste för dem. Lägre lönekostnader ensamt löser inte problemet, men subventioner kan mycket väl vara en del av en insats tillsammans med till exempel intensifierad matchning, säger han.
Text: Bengt Rolfer
