Kolerans härjningar på 1800-talet ställde krav på bättre hygien

Kolerabakterien är någon tiondels millimeter stor, men kan döda en människa på några få timmar. Sommaren 1834 kom den för första gången till Sverige. Kolera hade funnits i tusentals år i Gangesdeltat, men på 1810-talet tog den sig ut i världen med förödande verkningar. Europa härjades svårt i slutet av 1820-talet och därefter spreds sjukdomen till Norden.

I slutet av juli 1834 fick timmermannen Anders Ryberg i Göteborg magsmärtor. Han blev snabbt sämre med kramper, diarréer och kräkningar. Hans familj insjuknade omgående, alla dog. Koleran hade kommit och fram till november lades cirka 12 600 människor i graven. Men smittan fick även positiva konsekvenser.

− Flera samhällshygieniska arbeten verkar ha skyndats på, inte minst på grund av fortsatta epidemier på 1850- och 1860-talen. De lokala hälsovårdsnämnderna har också sina rötter i kolerans härjningar på 1830-talet, säger Daniel Larsson.

God samhällshygien ansågs central för att stoppa smittan

Historien om koleran är en historia om fattigdom, vatten och trånga, smutsiga gränder. I boken kartlägger Daniel Larsson smittans vägar. Inte minst spelade trångboddhet och skeppsfart stor roll för spridningen. Han diskuterar även farsoten i skenet av tiden sociala, ekonomiska och politiska förhållanden och tar upp de medicinska idéer som då var rådande.

− Till en början ansågs sjukdomen smittsam, och Sverige intog en rätt strikt hållning med karantäner och bevakning. Tanken om kolerans smittsamhet undergrävdes sedan av erfarenheterna från Ryssland, Polen och Tyskland där de omfattande karantänerna och bevakning med soldater inte tycktes hjälpa, utan snarare orsakade stora problem i handel och försörjning. Till exempel bromsades och fördyrades handeln när handelsskepp tvingades in i tidsödande karantäner.

Detta ledde till upplopp och socialt färgade oroligheter på många håll ute i Europa, något som det togs fasta på i Sverige, där reglerna efterhand luckrades upp. Sjukdomen kom mer och mer – åtminstone från myndighetshåll – att betraktas som miasmatisk, det vill säga inte orsakad av något litet ”osynligt smittämne” som spreds från person till person och vissa varor, utan orsakad av dålig luft, förruttnelseprocesser och smuts, och där karantäner och spärrar inte var till någon hjälp. Slutsatsen var felaktig, men fick ändå positiva effekter i och med att en god samhällshygien ansågs central för att stoppa koleran.

− Smittan innebar ett uppvaknande när det gällde synen på hygienen. Inte så mycket att det var smutsigt och trångbott på många håll – det visste man sedan tidigare – utan att det faktiskt var dags att verkligen börja förändra.

Svårt att få gehör för kostsamma reformer

Att många ansåg att det var för smutsigt i städer och en del mindre samhällen står alltså klart. Men att få gehör för genomgripande och kostsamma reformer var svårt, och tog lång tid. Ett centralt problem var hur nya brunnar och vatten- och avloppsystem skulle bekostas, och hur långt nya rikstäckande regelverk rörande renhållning skulle sträcka sig utan att alltför hårt kollidera med tankarna om individens frihet. Den hälsovårdsstadga som såg dagens ljus 1874, och som kom att gälla i alla rikets städer, var i stora stycken en kompromiss, men innebar ändå ett rejält kliv framåt mot bättre hälsa och samhällshygien.

Daniel Larsson hoppas att boken kan bidra till att bättre förstå den långa och mödosamma process som arbetet med renhållning, rent vatten, hygien och hälsa har inneburit.

− Det gick ju vägen till slut, förekomsten av vettiga avloppssystem, renhållning och tillgång till rent, brunnsborrat vatten var långt mycket bättre i de svenska städerna i det tidiga 1900-talet än 40 till 50 år tidigare. Tillgången på rent vatten är emellertid minst sagt en fråga lika brännande idag på många håll i världen som den var i Sverige i mitten och slutet av 1800-talet, säger han.

Kontaktinformation: Daniel Larsson, telefon: 0703-54 49 74, e-post: daniel.larsson@history.gu.se