Forskare har haft svårt att få någon ordning på fossilgruppen ediacarafaunan. Deras egendomliga struktur gör dem svåra att inordna bland nutida livsformer. I en ny studie som publicerats i Biological Reviews argumenterar forskare från för att ediacarafaunan avslöjar hittills okända steg i djurens evolution – och presenterar också ett nytt sätt att se på arters samverkan för framgång i den tidiga evolutionen.
De äldsta säkerställda djurfossilen är 540 miljoner år gamla. Hur djuren utvecklades före dess har varit höljt i dunkel. Charles Darwin brottades med denna gåta i ”Om arternas uppkomst”. Men senare upptäcktes en grupp omtalade fossil som kallas ediacarafaunan efter ett avlägset gruvområde i södra Australien. Numera vet man att liknande fossil finns på många platser i världen från den tidsperiod då djuren uppstod.
Men vad var ediacarafaunan för märkliga organismer? Forskare har trott att de var släkt med allt från växter, svampar och lavar till maskar och leddjur.
I en genomgripande analys föreslår nu Graham Budd, professor i paleobiologi vid Uppsala universitet, och Sören Jensen, forskare vid Universidad de Extremadura, Badajoz, Spanien, att de flesta ediacarafossil i själva verket var mycket primitiva exempel på utvecklingslinjer bland djuren, och att de därför avslöjar hittills okända steg i djurens evolution. Det kan förklara varför de dyker upp i fossilserien strax före de första klart igenkännliga djuren. Det väcker också frågan om hur ediacarafaunan och de efterföljande djuren hängde ihop ekologiskt. Av hävd har man trott att mer avancerade djur, som ofta är rörliga och kan gräva ned sig i sediment, levde i skuggan av de rätt orörliga ediacaradjuren, ungefär som däggdjuren under dinosauriernas tid. Enligt denna uppfattning var det inte förrän ediacaradjuren dog ut som de rörliga djuren kunde sprida sig i den så kallade kambriska explosionen.
Skapade förutsättningar för högre djur att utvecklas
Budd och Jensen föreslår ett nytt synsätt, som inspirerats av samspelet mellan växtlighet och djurliv på savannerna i nutidens Östafrika. I sin savannhypotes argumenterar de för att de orörliga ediacaradjuren gjorde att näringsämnen samlades både ovanför och under sedimentytan på havsbottnen. På så sätt uppstod resursrika punkter där miljön var gynnsam för att omsätta energi i rörelser.
Ediacaradjuren och de senare djuren var alltså inte konkurrenter; snarare skapade ediacaradjuren idealiska för högre djur att utvecklas. Denna tankegång stämmer bra med en modern syn på evolutionen, där vissa arter som till exempel bävrar tar rollen som ”ekosystemingenjörer” – de påverkar miljön så att andra arter får möjlighet att utvecklas och spridas. Så kanske var ediacaradjuren inga bromsklossar utan evolutionära drivfjädrar som i slutändan ledde fram till den rika djurvärld vi har idag.
Referens: Budd, G. E. och Jensen, S. 2015. The origin of the animals and a ‘savannah’ hypothesis for the evolution of the bilaterians. Biological Reviews http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/brv.12239/abstract
Kontaktinformation: Graham Budd, e-post: graham.budd@pal.uu.se tel: 0763-381 914
