Lycka kan göra oss olyckliga
Vi lever i en tid av individualism. Jakten efter det personliga uttrycket, uppfyllandet av de egna målen och den egna lyckan diskuteras i media, i självhjälpsböcker, på arbetsplatsen och i skolan. Men vad säger egentligen forskningen om strävan efter lycka – och är lycka alltid någonting positivt?
En av de första som talade om vikten av lycka var Aristoteles som menade att sökandet efter lycka är det viktigaste i en människas liv, till och med det som livet går ut på. Inte långt efter honom kom Epikuros, som till skillnad från Aristoteles inte kopplade samman lyckan till dygden och det rättfärdiga levernet, utan med njutningen.
Under medeltiden, präglad av kristendomens tankegods, ansågs lyckan knappast höra jordelivet till utan var någonting man förhoppningsvis skulle få tal del av i livet efter detta. Men under upplysningen förändrades detta och lyckan blev nu någonting som ansågs uppnåeligt för alla – och dessutom någonting som alla förväntas jobba emot.
– Synen på lycka har förändrats under olika tidsepoker och det kan vara viktigt att komma ihåg att sättet som vi idag ser på lycka, och hur vi idag försöker uppnå lycka, är en relativt modern företeelse som också för med sig vissa negativa konsekvenser, säger Carl Cederström, forskare inom management vid Stockholms Universitet.
Hedonismens paradox
Sökandet efter lycka gör oss nämligen olyckliga – åtminstone enligt den så kallade Hedonismens paradox, ett fenomen som uppmärksammades redan under upplysningen. Till exempel skrev den brittiske filosofen John Stuart Mill att ”lycka uppnås bara genom att inte göra det till det direkta målet”, och menade att lyckan istället snarare blir en bieffekt när man strävar efter andra saker.
Filip Fors, forskare i sociologi vid Umeå Universitet, menar att forskning kring detta fenomen har gett ganska olika resultat, vilket antagligen kan förklaras av att olika undersökningar använder sig av olika metoder och olika urval.
– En intressant ny studie undersöker kulturella skillnader i sammanhanget, och då har man sett att i mer individualistiska länder – till exempel Sverige – fanns det ett positivt samband mellan att sträva efter lycka och hur lycklig man är, medan det gick åt andra hållet i kollektivistiska kulturer.
Det finns också andra studier som visar att ju mer individualistiskt ett land är, desto lyckligare är människorna – något man tror beror på att strävan efter personlig utveckling, och att man har egna planer för sitt liv, värderas högt. I motsats, i mer kollektivistiska kulturer, förväntas man istället fokusera mer på att uppfylla förpliktelser gentemot familj, släkt och lokalsamhället. I en sådan kultur blir det därför med största sannolikhet mindre accepterat att sträva efter personlig lycka – vilket alltså skulle kunna förklara varför hedonismens paradox är giltig i kollektivistiska länder, men inte individualistiska.
När man undersöker lycka och försöker mäta den inom forskningen delar man vanligtvis upp begreppet i två delar.
– Dels pratar man om ”den kognitiva delen” av lyckan, vilket handlar om individens tillfredsställelse med livet som helhet, och dels om det så kallade ”affektiva välbefinnandet”, vilket handlar om individens emotionella tillstånd och vilket är mer ögonblicksbundet – om man till exempel mår bra eller dåligt just nu, säger Filip Fors.
Att vara lycklig är inte alltid det bästa
Men det är inte bara sökandet efter lycka som kan ha negativa effekter på oss människor – för även när man funnit lyckan är det inte alltid positivt.
En studie gjord av forskare från Boston Collage och Stanford University visar till exempel att lyckliga människor presterar sämre i konkurrenssammanhang än till exempel arga människor. En annan studie – som handlar om framgångar vid förhandlingsbordet – visar samma sak: arga människor är mer framgångsrika än glada.
Enligt Filip Fors kan ilska vara en kraftig motivation, men han betonar samtidigt att den generella bilden som finns inom forskningen är att människor som mår bra oftast presterar bättre, och att det finns mycket forskning som visar att lyckliga människor är både mer effektiva och mer produktiva än andra. Att vara lycklig gör individen mer kreativ, mer engagerad och gör det dessutom enklare att bygga social relationer, något som på olika sätt bidrar till exempelvis en högre produktivitet.
– Men sedan finns också vissa typer av arbete där det kan vara negativt att vara på bra humör, till exempel vid detaljarbete. Undersökningar visar att det då kan vara bättre att vara lite nere, vilket beror på att man när man är på bra humör tenderar man att bli mer öppen och kreativ, och tänka större, och att man därmed inte blir lika benägen att fokusera på detaljer.
Ytterligare studier visar att människor som upplever affektivt välbefinnande, alltså mår bra i stunden, både får en minskad förmåga till kritiskt tänkande och sämre minne. Annan forskning har också visat att det finns ett samband mellan att känna sig lycklig och ökat risktagande. Människor om upplever sig emotionellt upprymda tenderar både att spela mer hasardspel och förtära mer onyttig mat och alkohol.
Utmaningar att mäta och forska på lycka
Både Filip Fors och Carl Cederström återkommer dock till hur svårt det kan vara att mäta lycka och forskningens begränsningar.
– Från ett vetenskapsperspektiv är det intressant att notera hur otroligt sköra dessa studier är. Ofta har det visat sig att en liten justering i experimentet har ett så stort utslag på resultatet, vilket ju visar just hur osäkert det kan vara, säger Carl Cederström.
Filip Fors är inne på samma linje och talar till exempel om hur han genom att ställa frågor om det emotionella och det affektiva välbefinnandet kunnat avvisa det annars återkommande resultatet att danskarna skulle vara det lyckligaste folket i världen.
– Nästan all tidigare forskning har visat att danskarna är överlägset lyckligast i världen, men då bygger de studierna i huvudsak på att man frågar om tillfredställelse med livet. Men då jag och min kollega studerade frågor om det emotionella och affektiva perspektivet, alltså hur man känt sig på sistone, så såg resultatet annorlunda ut. Danskarna låg fortfarande väldigt bra till, men de stack inte ut på samma sätt längre.
Filip säger att det istället troligen är kulturella faktorer och samhälleliga normer som gör att danskarna klassificerar sig själva som nöjdare med livet än andra, och att det inte bara beror på att de är gladare och mer emotionellt upprymda.
Klart står i alla fall att vår lycka, och våra förställningar om lycka, är intimt sammanbunden med både tidsanda, rådande kultur och samhälleliga ideal.
Text: Gustav Berg, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
