Största svampmarkerna finns under havet
Glöm ditt bästa kantarellställe. Jordens mest imponerande svampmarker finns inte i skogen, eller ens på land, utan djupt nere i världshavens bottnar.
De senaste årens forskning har ställt vår uppfattning om var svampar finns helt över ända. Från att ha betraktats som en organismgrupp som bara finns på land, vet vi nu att de finns både i sötvatten och i havet. Men forskare från Naturhistoriska riksmuseet har upptäckt var de verkligt stora svampmarkerna finns, nämligen djupt nere i själva jordskorpan under oceanerna.
Tänk dig världshavens yta, dyk ner några tusen meter ner till havsbottnen, gräv dig igenom tjocka lager sediment och borra dig sedan vidare ner i berggrunden. Där, i små håligheter och sprickor ända uppemot tusen meter under havsbotten, har Magnus Ivarsson och Stefan Bengtson från Naturhistoriska riksmuseet gjort de överraskande fynden: det finns gott om svamp! Och mångfalden är stor. Alla stora svampgrupper är representerade. Där nere, i totalt mörker och sannolikt utan syre, lever släktingar till våra kända matsvampar, liksom många andra typer av svampar.
Efter att ha undersökt borrkärnor från alla världens hav, kan forskarna nu konstatera att den oceanografiska jordskorpan är världens största växtmiljö för svamp.
– Än så länge ser vi ingen botten på det. Begränsningen just nu utgörs av hur långt ner vi kan borra. I princip borde svamparna kunna finnas ner till några kilometers djup, sedan blir det för varmt för att svamparna ska kunna överleva, säger Magnus Ivarsson.
Överraskande med komplext liv
För 30 år sedan trodde man att jordskorpan under haven var helt steril. När man började leta efter liv förväntade man sig bara bakterier och arkéer; enkla organismer utan cellkärna. Ingen trodde att det kunde finnas något mer komplext liv där nere.
– Först var vi jätteförvånade när vi hittade svampar. Men egentligen är det självklart – allt de behöver finns där! säger Magnus Ivarsson.
Forskarna vid Naturhistoriska riksmuseet har sett att svamparna får mat genom att leva i symbios med så kallade kemoautotrofa bakterier och arkéer, som lever på att oxidera järn och reducera sulfater. Det är första gången man kunnat konstatera att svampar, som är mästare på att ingå samarbete, slagit sig ihop med just sådana organismer.
De svampar forskarna kan se är mikroskopiska och fossiliserade. De äldsta är 458 miljoner år gamla, de yngsta troligtvis bara några tusen år. I sommar ska de ta borrprover från ön Surtsey, som bildades vid ett vulkanutbrott i den Mittatlantiska ryggen för bara drygt 50 år sedan, och där den oceanografiska jordskorpan så att säga ”går i dagen”. Där hoppas de kunna isolera nu levande svampar, vilket är svårt rent tekniskt nere på havsbotten, på flera tusen meters djup.
– Svamparna där nere är extrema överlevare. De kan till och med borra sig igenom mineral för att ta sig vidare till nya håligheter. Och de verkar spela en betydande ekologisk roll genom att de löser upp mineralen och därmed påverkar hela havsvattenkemin. Det vi sett i form av fossil är förmodligen bara en bråkdel av allt svampliv som finns därnere, säger Magnus Ivarsson.
För mer information:
Magnus Ivarsson, forskare i paleobiologi, Naturhistoriska riksmuseet, tel 0702-42 86 87, e-post: magnus.ivarsson@nrm.se
Stefan Bengtson, professor em. i paleobiologi, Naturhistoriska riksmuseet, tel 0708-11 61 86, e-post: stefan.bengtson@nrm.se
Michaela Lundell, vetenskapskommunikatör, Naturhistoriska riksmuseet, tel: 0708-68 53 94, e-post: michaela.lundell@nrm.se
