Religionsfriheten är barnets egen rättighet. Samtidigt har barnets föräldrar rätt att ge det religiös vägledning. Det framgår av artikel 14 i FN:s barnkonvention. Forskning från Uppsala universitet visar att det finns svårigheter med att tolka konventionen.
– Det är en avvägning mellan beroende och självständighet. När vi talar om barnets religionsfrihet kan vi inte bara fokusera på individens val. Barn föds in ett socialt sammanhang med familj, skola och samhälle, och har rätt att få nycklar och vägledning in i det sammanhanget. Vi behöver inte vara rädda att ge barnet tillgång till tradition, säger Maria Klasson Sundin, teologie doktor vid Uppsala universitet, som nyligen lagt fram sin avhandling.
I avhandlingen utgår hon från FN:s barnkonvention från 1989 och hur den formulerar barnets rätt till religionsfrihet. I de tidigare FN-konventionerna var det föräldrarna som hade rätt att bestämma över barnens religiositet. I och med artikel 14 uttrycks att det är barnet som själv ‘utövar’ rättigheten.
Föräldrar är skyldiga att vägleda
Samtidigt sägs att föräldrarna har rätt och skyldighet att vägleda barnet i detta utövande och att de i sin vägledning måste ta hänsyn till barnets ‘växande förmågor’. Successivt övergår ansvaret från föräldrar till barn, det sker inte vid ett enda tillfälle, på myndighetsdagen.
Vad ’växande förmågor’ innebär är något som olika kulturella sammanhang ser olika på. Vad är det som gör ett barn moget nog att själv ta större ansvar? Vilka kunskaper och färdigheter är det som behövs? Vi behöver bli mer medvetna om hur vi ser på vad som präglar övergången från barndom till vuxet ansvarstagande, menar Maria Klasson Sundin.
Att se religion som enbart en fråga om trosföreställningar räcker inte när man tittar på rätten till religionsfrihet. Ett sådant fokus gör inte rättvisa åt hur de flesta människor i världen ser på sin religion. Religion bör istället ses som ett mångdimensionellt fenomen, där såväl tro, som praxis och identitet ingår.
Tillhörighet i vardagen
– Det är viktigt att inte hamna i fällan, som man så ofta gör, att man ser religionsutövande enbart som ett intellektuellt beslut. Det är att ha väl höga krav på barnet, och för all del även på vuxna, att tycka att det ska ha en färdigutvecklad syn på frågor om troslära för att betraktas som tillräckligt kompetenta för att utöva sin religionsfrihet. Det måste få finnas en praktisk sida av religionsutövande, som handlar om tillhörighet i vardagen. Det kan vara att sjunga i kör, vilja bära särskilda kläder eller att inte äta fläsk.
En diskussion kring barn och religion som ofta återkommer är om kommunala skolor ska få ha skolavslutning i kyrkan.
– Det går inte att ge ett rakt ja eller nej på den frågan. Det beror på sammanhang och hur det utformas. I religionsfriheten ingår att slippa utsättas för indoktrinering men inte att slippa möta andra människors tro och religionsutövning. Det vi behöver sträva efter är att alla barn ska få kunskap om och respekt för både den egna och andras traditioner. Där har skolan ett ansvar, men det är inte säkert att skolavslutningen, som ska vara allas gemensamma högtid, är det bästa sättet att lära känna den kristna tradition, som format Sverige.
Viktigt inkludera alla i skolavslutningen
– Om skolavslutningen hålls i skolan är det viktigt att den utformas så att inget barn riskerar att bli utpekat eller lämnat utanför. Det gäller barn från alla traditioner, både religiösa och ickereligiösa..
Maria Klasson Sundins avhandling är den första svenska studien av barnkonventionen ur ett religionsfilosofiskt perspektiv, många andra har ett juridiskt perspektiv. Fokus i avhandlingen är balansen mellan barnets rätt att själv utöva sin religionsfrihet, och barnets rätt att få föräldrarnas vägledning i religionsfrågor.
I avhandlingen analyserar Maria Klasson Sundin olika teorier om rättigheter för att se om de rymmer de här båda dimensionerna och hennes slutsats är att några av de klassiska rättighetsteorierna inte gör det. Hon prövar olika sätt att förstå vad barnkonventionens tal om barnets ‘växande förmågor’ kan tänkas innebära. Hon undersöker också hur olika sätt att förstå begreppet ‘religion’ påverkar synen på vad det är som religionsfriheten ska skydda.
Slutligen presenterar hon ett eget tentativt förslag till hur vi kan förstå barnets religionsfrihet, där barnet kan vara både subjekt och beroende av omvärlden. Det är en ‘ömsesidighetsorienterad’ modell, där både barn och vuxna ses som beroende och subjekt och där samspel i sociala och språkliga sammanhang är det viktiga.
Vem har mest rätt när det gäller barns religionsfrihet? Är det barnet eller föräldrarna?
– Det är en avvägning mellan barnets rätt att själv få bestämma och ta ställning till religioner, och barnets rätt att få vägledning av sina föräldrar. Det går inte att separera de två utan måste vara ett ömsesidigt samspel mellan föräldrar och barn och med samhället. Ingen av oss är helt och hållet självständig eller helt och hållet beroende, säger Maria Klasson Sundin.
Avhandlingen: Klasson Sundin Maria (2016) Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet?: En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention
Kontakt: Maria Klasson Sundin, teologie doktor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet E-post: maria.klasson-sundin@teol.uu.seMobil: 0707-59 50 81
