Arkiv kan inspirera till nya danser
Skrift och bild kan arkiveras i sin egen form men vad gäller för dans? I en forskningsrapport diskuterar etnologen Mats Nilsson om det går att arkivera dans och vad som händer när vi dokumenterar och stoppar in dans i ett arkiv.
− Det korta svaret är att det inte går att arkivera dans. Det något längre säger att ja, vi kan dokumentera och arkivera enskilda danshändelser. Men dansen i sig är kroppar som rör sig, och det går inte att arkivera människor, säger Mats Nilsson som forskar vid Göteborgs universitet.
Utgångspunkten för Mats Nilssons studie är Arkivet för folklig dans, som är en del av Svenskt visarkiv på Musikverket i Stockholm. Arkivet bildades av dansaren och folkbildaren Henry Sjöberg 1965, och innehåller bland annat filmer, dansböcker, uppsatser, dansbeskrivningar, noter, fotografier och pressklipp från dansföreningar, danslärare, danskurser och seminarier.
Arkiveringen är ett sätt att över tid överföra kunskap om dans, dansande och dansmusik till nya grupper och individer. Men det är inte en kunskap i dans som stoppas in i arkiven och dokument utan kunskap om dans. Trots det kan man ha nytta av dokument som beskriver danser och danssammanhang.
− Det säger något om vad som hänt i historien, man kan få idéer till nya koreografier och låta sig inspireras av vad som dansats någon annan gång.
Förutom att ge oss kunskaper om danserna och dansandets historia går det alltså att inspireras till praktisk dans i nutid av äldre beskrivningar. Det blir ett levandegörande, en process som kan ses som omvänd jämfört med dokumentation och skapandet av arkivmaterial.
− Idag används material från Arkivet för folklig dans bland annat av personer som vill nyskapa och koreografera folkdans för scen, som en konstnärlig dansform parallell med andra konstnärliga genrer, ofta stöpt i den moderna fridansens formspråk.
Ett annat sätt att överföra danser över tid vid sidan om arkivering är att fortsätta dansa dem, att det finns en pågående danspraktik. Nästan alla danser som arkiveras fortsätter att dansas även efter dokumentationen och arkiveringen, ibland en lång tid, ibland kortare.
− Både ett fortsatt dansande och dokumentationer överför danser till nya utövare. Därmed är arkivering och dansande möjliga att se både i termer av tradition och av kulturarv, men ger olika sätt att förhålla sig till överföring av dans över tid, säger Mats Nilsson.
Mats Nilssons publikation Dokument dansar inte. Om dans, arkivering, traditioner och kulturarv (2016) är en rapport från Svenskt visarkivs treåriga forskningsprojekt Mixa eller Maxa, som finansierades av Statens kulturråd. Projektet behandlar frågor om insamling och ideologi. Vem bestämmer vad som skall betraktas som kulturarv och därmed bevaras på museer eller bli kulturminnesbevarat? Eller motsatt: vem bestämmer vad som skall förgås och därmed glömmas?
För mer information:
Mats Nilsson, telefon: 031- 786 1966, e-post: mats.nilsson@gu.se
