Luftvägstester kan rädda liv
Vi måste få bättre rutiner för narkos vid akuta situationer, det handlar om patientsäkerhet och om att rädda liv. Samtidigt behöver vi se det stora behovet av att hjälpa patienten över den värsta rädslan, säger Kati Knudsen, forskare vid Högskolan i Gävle.
Kati Knudsen är anestesisjuksköterska i botten och har många års erfarenhet av att söva patienter inför operation. Hon upptäckte redan då hon i begynnelsen av sin karriär började söva patienter att man bedömde patienters luftvägar väldigt olika.
– Detta gjordes olika från person till person och vi satte oss många gånger i kritiska situationer och äventyrade patientsäkerheten.
Fanns inga rutiner
När hon sedan undersökte detta på anestesiklinikerna i Sverige fann hon att mindre än hälften hade rutiner för hur man skulle bedöma patienter inför narkos.
Lika illa såg det ut när det gällde riktlinjer för vilka patienter som skulle vakenintuberas, det säkraste sättet att få en fri luftväg om det finns risk för svår intubation.
Av 20 intervjuade narkosläkare hade bara tre gjort kirurgisk luftväg, då man sticker hål i halsen för att få i patienten luft, den sista chansen. De utstrålade en väldig styrka då det är en fruktad situation och inget någon önskar att göra.
– Blir du larmad till t ex akuten så måste man arbeta som ett team fast de inte kan mitt område.
Man måste utbilda mera och i simuleringsövningar träna på olika scenarier. Om narkosläkaren eller narkossköterskan som ska göra detta är stressad så är det inte säkert att de på ett rationellt sätt kan förmedla vad de vill göra.
– Då kan någon annan ta över och vägleda narkosläkaren eller sjuksköterskan.
De överlämnar sina liv
– Vi måste hjälpa patienterna mera, vi kan inte bara dela ut hibiscrubsvampen. Det är ju känt att patienter som ska till operation är rädda. De vill ha skräddarsydd information om det de kan förvänta sig.
Det har inte funnits några studier om hur patienter upplevt att bli vakenintuberade.
Kati har därför intervjuat patienter som blivit det och de berättar att det känns som att man ska kvävas och de känner rädsla och stress.
– Man kan hålla i handen så att de känner att någon finns där, för när man stoppar ner tuben så kan de ju inte verbalt kommunicera.
– De vill ha ögonkontakt och det är jätteviktigt men vi står ju oftast bakom huvudet på patienten. Kanske kan vi ha en spegel för närvaro och ögonkontakt, någon som ser dina ögon. De överlämnar faktiskt sitt liv i våra händer.
Jag brinner för patienterna och deras rättigheter, vi måste ta hand om dem mera. Jag har gjort detta för min kår, jag vill hjälpa dem, avslutar Kati.
Kati Knudsen disputerade 20 maj på Gävle Sjukhus med avhandlingen ”Airway management in anaesthesia care- professional and patient perspectives”
Kontaktinformation: Kati Knudsen, forskare i Medicin-och vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle, e-post: kati.knudsen@hig.se
