Forskningen kring stamceller bär på stora löften. Cellerna kan ju förvandlas till vilka celler som helst, och kan inte bara bota flera idag obotliga sjukdomar utan också bygga upp hela organ. Åtminstone i teorin.
Den 24 november 2011 publicerade Karolinska institutet ett pressmeddelande för att berätta om en operation där en patient hade transplanterats med en luftstrupe i plast. Före operationen hade plaststrupen badats i stamceller och fyra månader senare hade den, enligt Karolinskas pressmeddelande, ”så gott som helt nybildats.”
Operationen var genomförd av den numera ökände kirurgen och forskaren Paolo Macchiarini. Vid den här tiden kallades Macchiarini för stjärnkirurg och få reagerade över att Karolinska institutet kunde påstå att en plastbit hade utvecklats till en fullt fungerande luftstrupe. Idag, när operationerna är föremål för flera utredningar och budskapet om forskningsfusk har spridits över världen, ställs frågan hur så många skarpa hjärnor kunde fås att tro att en plastbit kan förvandlas till ett levande organ.
Uppskruvade förväntningar
Stamcellsforskningen har alltid givit upphov till mer eller mindre vilda spekulationer, dels från forskarna själva som i jakt på finansiering kan frestas överdriva den framtida nyttan med forskningen, dels från medierna som gärna publicerar berättelser om medicinska underverk.
– När stamcellsforskningen kom vid millennieskiftet var den undergöraren, det fanns otroliga förhoppningar kring detta, säger Susanne Lundin, professor i etnologi vid Lunds universitet. Samtidigt gick annan forskning tillbaka för man trodde att stamcellsforskningen skulle hela allting.
De uppskruvade förväntningarna har skapat ett utrymme för en svart marknad för stamceller. Susanne Lundin vill inte använda ordet stamcellsturism men det är så det brukar beskrivas när svårt sjuka personer söker sig till kliniker i länder med en mer tillåtande lagstiftning för att bota sin sjukdom med stamceller. Klinikerna utlovar bot för allting från adhd till MS.
– I bästa fall händer ingenting i de här illegala behandlingarna, i värsta fall får behandlingarna svåra medicinska följder för patienterna, säger Susanne Lundin.
I ett försök att sprida en mer realistisk syn på stamcellsforskningen har organisationen Eurostemcell publicerat en tecknad serie kallad Hope Beyond Hype. Den inleds med upptakten till en av de få stamcellsbehandlingar som utförs idag; transplantation av hud. Upptäckten att hud kan odlas fram gjordes redan 1974, proceduren är dyr och långsam och nu försöker forskarna ta fram stamceller som kan bilda ny hud direkt på kroppen. Även organisationen ISSCR (The International Society for Stem Cell Research) har reagerat över de uppskruvade förväntningarna och publicerade nyligen nya riktlinjer för stamcellsforskare med fokus på hur forskningen presenteras för allmänheten.
Första behandlingen på 1950-talet
Den mest etablerade behandlingen med stamceller utfördes för första gången på 1950-talet. Då kallades det benmärgstransplantation, idag hematopoetisk stamcellstransplantation. Donerade eller patientens egna stamceller från benmärgen eller blodet används för att ersätta de blodkroppar som har förstörts vid behandlingen av blodcancern. Stamcellerna söker sig till benmärgen och börjar dela sig och skapa nya, friska blodkroppar.
– Den enda kliniska behandlingen är blodstamcellstransplantation, den har funnits sedan 1950-talet, säger Mattias Magnusson, forskare i medicin och genterapi vid Lunds universitet. I övrigt finns ingen rutinmässig stamcellstransplantation. Det har påbörjats kliniska prövningar för behandling av mycket allvarliga ögonsjukdomar och snart kommer kliniska prövningar mot Parkinson. Däremot är det många som forskar och potentialen är enorm.
Sökte alternativ metod
Stamcellernas potential finns i deras förmåga att kunna bilda vilka celler som helst. Förmågan varierar med vilken typ av stamcell det handlar om. Vissa kan bara skapa specifika typer av celler, medan andra har ett bredare register. Länge var det bara de embryonala stamcellerna som, i teorin, kunde programmeras till alla slags celler. Eftersom embryonala stamceller finns i begränsad mängd, och dessutom är etiskt kontroversiella, sökte forskarna efter en alternativ metod. Japanen Shinya Yamanaka lyckades 2006 reprogrammera en patients egna hudceller tillbaka till sitt embryonala läge, och sedan dess har andra forskare förfinat metoden. Den här typen av stamceller kallas IPS, induced pluripotent stem cells. Upptäckten gav Yamanaka nobelpriset i medicin 2012.
Men även om forskarna nu har tillgång till pluripotenta stamceller återstår det stora problemet: Hur ska vi tala om för dem vad de ska bli?
– De begränsningar vi har är att vi inte vet hur vi ska guida dem till att bli den specifika cell som vi behöver, säger Mattias Magnusson.
Förutom att guida dem rätt måste forskarna förhindra att stamcellerna utvecklas till cancerceller. Ett av de offer som stamcellsturismen har skördat var en israelisk tonåring som utvecklade en hjärntumör efter att ha injicerats med stamceller på en privat klinik i Moskva.
– Därför är det många som idag jobbar med en direkt reprogrammering, att man hoppar över det pluripotenta stadiet och går direkt till den celltyp man vill ha, säger Mattias Magnusson.
Då handlar det inte om stamceller?
– I princip hoppar man över det stadiet. Ett exempel är Parkinson där forskare i Lund har lärt sig att ta en hudcell och omprogrammera den direkt till en dopaminproducerande nervcell.
För de forskare som försöker återskapa hela organ med hjälp av stamceller ökar svårighetsgraden.
– Det svåra är att få till alla de celler som ska finnas där, säger Anna Falk, docent vid Karolinska Institutet. Vid Parkinson handlar det om dopaminproducerande celler, men när man ska bygga hela organ med flera olika celltyper som ska kommunicera med varandra så blir det krångligare.
Andra generationens syntetiska strupar
I startgroparna för kliniska studier med stamceller ligger Parkinsons sjukdom men även till exempel Multipel Skleros (MS) och olika ögonsjukdomar.
– På grundforskningsnivå är det många som forskar på att ta fram en flera olika celltyper som för att vara perfekta måste vara jämförbara med de som finns i kroppen. Detta måste ju göras först innan man kan göra ett organ som ska kombinera de här olika celltyperna.
Svårigheterna med att skapa hela organ har inte avskräckt det amerikanska företaget Biostage, som till nyligen hette Harvard Apparatus Regenerative Technology (HART), från att tala om för världen att de i försök med grisar har lyckats skapa en ny matstrupe med hjälp av stamceller. HART samarbetade tidigare med Paolo Macchiarini och tog även över det patent som Macchiarini och en kollega fick 2012. Nu har de inte bara döpt om företaget utan även tagit fram vad de kallar andra generationens syntetiska strupar. Till skillnad från de plaströr som Macchiarini använde, som lämnades kvar i kroppen, är den nya generationen tillfälliga byggnadsställningar som plockas ut genom munnen när stamcellerna har byggt upp det nya organet.
Nästa steg för Biostage är att genomföra försök på människor. Men först måste metoden utvecklas tillräckligt för att de ska få de tillstånd som behövs. Den 12 maj 2016 publicerade företaget ett pressmeddelande där de berättade att grisarnas matstrupar hade återbildats. En vecka senare vände sig företaget till aktiemarknaden för att få in ytterligare fem miljoner dollar till bland annat forskning.
Resultatet från djurförsöken är än så länge bara publicerade i ett pressmeddelande. Någon vetenskaplig artikel finns inte.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
