Ett genombrott kan förvandla en anonym stamcellsforskare till världsstjärna över en natt. Det kan också innebära att tidigare obotliga sjukdomar kan behandlas. Dessutom kan genombrottet medföra nya forskningspengar och, i förlängningen, miljoner i intäkter.
Inte underligt att stamcellsforskningen är kantad av skandaler.
Hon äntrar podiet till ljudet av smattrande kameror och blinkar ovant mot blixtarna som lyser upp hennes bleka ansikte. Hon är klädd i svart klänning, det mörka håret är uppsatt i en enkel frisyr. Mediauppbådet är värdigt en fotbollsstjärna eller en känd skådespelare, men Haruko Obokata har inte kommit för att ta emot pressens vördnad utan för att på japanskt maner be om ursäkt. Hon bugar djupt ett par gånger innan hon ställer sig upp och börjar prata.
Tre månader tidigare, i januari 2014, hade den blott 30-åriga forskaren upphöjts till nationalhjälte efter att ha publicerat två artiklar i tidskriften Nature där hon beskrev en ny, förbluffande enkel metod att tillverka stamceller. Blodceller från möss hade helt enkelt chockats tillbaka till sitt ursprungsstadie genom att sänkas ner i ett syrabad.
Men andra forskare fattade snart misstankar och hennes arbetsgivare, det ansedda forskningsinstitutet Riken, förkunnade 1 april att hon gjort sig skyldig till oredlighet i forskning. Ett par dagar senare stod hon framför kamerablixtarna.
En bland många andra
Haruko Obokata är bara en i raden av stamcellsforskare som först har höjts till skyarna, sedan stämplats som bedragare. En av de största skandalerna inträffade i Sydkorea 2006 när den kände stamcellsforskaren och djurklonaren Hwang Woo-suk avslöjades som fuskare. I artiklar i Science hade han påstått sig ha lyckats klona embryonala stamceller samt skapa flera stamcellslinjer från ett embryo, något som visade sig vara falskt. Också han fick ställa sig framför kamerorna och be om ursäkt. En annan Sydkoreansk stamcellsforskare, Kang Soo-kyung, avslöjades genom ett anonymt tips och tvingades dra tillbaka fyra artiklar.
En som inte har bett om ursäkt, och troligen aldrig kommer att göra det, är huvudpersonen i den senaste stamcellsskandalen, Paolo Macchiarini. Bengt Gerdin, som på Karolinska Institutets uppdrag har granskat Macchiarinis forskning, förklarar hur stjärnkirurgen lyckades övertyga så många att hans metod fungerade.
– Paolo Macchiarini är en fantastiskt övertygande människa, säger Bengt Gerdin. Alla som har arbetat med honom både på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset har beskrivit hans enorma charm och förmåga att övertyga.
Lockelsen att fuska är stor inom hypade områden
Vid sin sida hade han det magiska ordet stamceller, de som skulle förvandla ett plaströr till en fungerande luftstrupe. Om allt hade gått som det var tänkt hade det öppnat för ett läkemedel som hade kunnat lindra många människors lidande och, inte minst, för en miljardmarknad.
Lockelsen för en stamcellsforskare att fuska är stor, större än inom många andra områden.
– Det finns faktiskt en del forskning kring vilka områden som drabbas av forskningsfusk, säger Bengt Gerdin. Några som är aktuella är de som är hypade, där man kan slå igenom ordentligt. Då är risken större för att det finns mer att vinna. Att fuska om något gammalt känt protein vinner man ingenting på.
Ett genombrott inom den hypade stamcellsforskningen kan göra forskaren till en världsstjärna och generera stora summor i forskningsanslag. Men gör det stamcellsforskare mer benägna att fuska? Det finns undersökningar som talar för det. Ferric C Fang, professor i medicin och mikrobiologi vid University of Washington, har undersökt hur stor andel av de vetenskapliga artiklarna som har dragits tillbaka. På uppdrag av sajten Retraction Watch gick han även igenom hur stor andel av artiklarna om stamceller som har dragits tillbaka.
Undersökningen visade att av de 14,761,843 artiklar som publicerades mellan 1989 och 2015 hade 0,02 procent dragits tillbaka. Drygt 200 000 av artiklarna handlade om stamceller, av dem hade 0,05 procent dragits tillbaka. Av de 110 stamcellsartiklarna hade 51 procent dragits tillbaka på grund av falska eller fabricerade data.
Vad hände sen?
För den som fuskar blir fallet hårt. Haruko Obokata fick inte bara buga och be om ursäkt inför den samlade presskåren, hon hamnade också på sjukhus på grund av stress. Hennes mentor och chef Yoshiki Sasai tog livet av sig och lämnade tre självmordsbrev, ett var riktat till hans unga forskare och innehöll en uppmaning att upprepa experimenten. Arbetsgivaren, Riken, tog honom på orden och lät Haruko Obokata försöka i åtta månader innan hon tvingades ge upp.
Sydkoreanen Hwang Woo-suk dömdes till villkorlig dom för bedrägeri, men han fortsatte att forska och är nu i full färd med att klona hundar och andra djur. Målet är att ta fram nya läkemedel, bota diabetes och Alzheimers, rädda hotade arter och skänka klonad tröst till förkrossade husdjursägare.
För Paolo Macchiarini, som inte nöjde sig med laboratorieforskning utan applicerade sin metod på levande patienter, väntar resultatet av en brottsutredning där han är misstänkt för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
