Specialiseringen inom socialtjänsten går ut över klienten

Socialtjänsten försöker efterlikna andra organisationer, där det ses som rationellt att dela upp verksamheten i olika delar. Sjukvården har till exempel varit modell för socialtjänsten. Att specialisera sig och fokusera på en bit – det finns i professionen, denna önskan att bli expert. Ur organisationens synvinkel finns det vinster i denna uppdelning.

Pär Grell, doktorand och universitetsadjunkt från Akademin för hälsa och arbetsliv på Högskolan i Gävle säger:

– Vi vet egentligen inte vad det här får för konsekvenser för arbetet. Forskningen har bortsett från vad den organisatoriska ramen får för konsekvensen för de individer som har varit klienter hos socialtjänsten. Man tittar på vad man gör, vilken specifik metod man använder inom sin ruta och man glömmer bort att organisationen också påverkar vad som händer.

Klienterna blir inte tillfrågade i socialtjänsten, man tar inte hänsyn till deras livssituation och behov. Det är organiseringen av socialtjänsten som ger ramarna och styr arbetet. Men från klienterna finns en önskan om att ha en och samma socialsekreterare för samtliga ärenden. De blir förvirrade och känner lågt förtroende.

”Det finns ju ingen att få förtroende för, man hinner aldrig prata färdigt innan en annan tar över”, säger en av de intervjuade i studien.

Förvirrande och tidskrävande för individen
Pär Grell har intervjuat individer som varit klienter hos socialtjänsten i Gävle, Sandviken och Hudiksvall. Han kan se att fragmentiseringen inom socialtjänsten gör det svårt för klienterna att begripa vad som är vad – de blir förvirrade och fundersamma.

Klienten kan få helt olika bud från olika enheter. Ekonomienheten kan be om prioritering på arbetssökandet, barn och familjeenheten kan säga att fokus behöver ligga på barnen om de har varit omhändertagna och för missbruksenheten kan koncentrationen ligga på behandlingen.

Fragmentiseringen kan även skapa överlappningar, som att flera personer arbetar med samma sak eller att det uppstår luckor mellan enheterna. Klienten kan få till svar att ”det där hanterar inte vi, det är någon annan”.

– Bara att springa runt kräver mycket tid och kraft, själva hanterandet av organisationen blir en svårighet som adderas till en livssituation som redan är svår. Så beskriver dessa klienter detta, säger Pär Grell.

Den nya socialtjänstlag som trädde i kraft i början av 80-talet var tänkt att reformera arbetet, men den saknade anvisningar om hur man skulle göra det konkret.

– Då är det väldigt lätt att man blir osäker och går tillbaka till hur man gjorde tidigare. Med denna uppdelning, där barnavårdslagen hanteras av barnavårdsenheten, nykterhet av missbruksenheten och ekonomiskt bistånd av ekonomienheten och så vidare.

Det är slående hur likt situationen är idag jämfört med hur det var innan den nya socialtjänstlagen kom. Den lag som hade intentionen att göra något helt annorlunda och där klienten skulle tas om hand av en person.

Uppmuntran att samarbeta över gränser
Denna fragmentisering, så hållfast över tid och där så mycket investerats, där professionen ju stärks av att ha ett mera inrutat område, gör att man får tänka på ett annat sätt. De gånger då det ändå har fungerat trots att den formella organisationen satte upp hinder, är då man med informell organisering kunnat gå runt dessa hinder.

När enskilda socialarbetare agerar in i de andra områdena. Medarbetare som har förmågan att tala om för de andra enheterna: Att tänk så här när det gäller denna person och nu är det viktigt att ni gör det här och kanske t o m följer med, trots att det inte ingår i deras ruta.

– Denna informella organisering, detta sätt att gå över revirgränser måste uppmuntas /tillåtas från ledningshåll och de som arbetar på det viset måste ha denna förmåga. Nackdelen är att det inte finns några generalistjobb när de kommer ut, men de är bra på detta att se över gränserna, säger Pär Grell.

Vid Högskolan i Gävle försöker man utbilda sina socionomer att bli dessa gränsöverbryggare i organisationen.

De uppmuntras också att fråga klienterna vad de tycker i mycket större utsträckning, att använda dem som en resurs. Både i det sociala arbetets vardag och även i forskningen, kommer klienternas egna röster mycket sällan fram.

Vad motiverar en forskare till sitt ämne
Det var en särskild händelse som var upptakten till forskning, berättar Pär, som då arbetade inom ungdomsstöd. De skulle jobba lite extra med vissa ungdomar, och han hade precis börjat arbeta med en ung kille, som kom från en familj med fem barn. Mamman hade tidigare varit aktuell för socialtjänsten och pappan satt i fängelse.

Pär skulle hjälpa pojken att komma iväg till skolan och ringde på dörren på måndags morgonen. Mamman öppnade med kommentaren ”Jaså, det var du, sätt dig i väntrummet.” Där satt redan en kollega till Pär utan att han hade en aning om det!

– Vad gör du här?
– Jag skall hjälpa en av de yngre barnen till skolan.

Kollegan var alltså där i samma ärende och till samma skola! Då tänkte Pär att detta kan inte vara optimalt. När han sedan påminde mamman om ett kommande möte svarade hon:
– Jag orkar inte med alla dessa möten. Jag blir utbränd, jag hinner inte med något annat!

Avhandling:
”Komplexa behov eller komplexa organisationer? Konsekvenser av specialiserad individ- och familjeomsorg ur ett klientperspektiv”, Pär Grell, Högskolan i Gävle, Akademin för hälsa och arbetsliv, Avdelningen för socialt arbete och psykologi, Socialt arbete. Umeå universitet, Institutionen för socialt arbete.

Huvudhandledare för avhandlingen har varit Nader Ahmadi, docent i sociologi och prorektor vid Högskolan i Gävle.

Kontakt:
Pär Grell, doktorand och universitetsadjunkt vid Högskolan i Gävle
Telefon: 026-64 88 36
E-post: par.grell@hig.se