Spår av digerdöden på 1600-talets lantmäterikartor

Där var fastighetsbildningen mycket rigid, och många gårdar som ödelades på 1300- och 1400-talen syns flera hundra år senare som egna, obebyggda fastigheter (utjordar) på kartorna.

Perioden 1350–1500 brukar kallas den senmedeltida jordbrukskrisen, eller ödeläggelsen, och den utlösande faktorn var digerdöden och återkommande pestutbrott. I flera europeiska länder beräknas en tredjedel av bebyggelsen ha ödelagts under någon fas av denna period.

Ödeläggelsens omfattning är dock ett pågående diskussionsämne. Att gårdar i skogsbygder övergavs under denna tid är klarlagt, men vad som hände på slättbygder och inne i byar har varit svårare att belägga med den tidens källmaterial.

Nu har Olof Karsvall från SLU skrivit en avhandling som ger en betydligt skarpare bild av ödeläggelsen. Han visar att den inte var koncentrerad till marginal- och skogsbygder, som tidigare forskning har antagit, utan gällde hela samhället. Det fanns en marginalödeläggelse, men det fanns också en ödeläggelse på slättbygden, inom byarna.

Dessa slutsatser har han kunnat dra genom att vända sig till ett betydligt yngre källmaterial – det för Sverige unika beståndet av storskaliga lantmäterikartor från tiden runt 1640. Tack vare ett ålderdomligt och mycket stabilt system för fastighetsbildning i östra Mellansverige finns spåren av den medeltida ödeläggelsen kvar i detta kartmaterial.

Utjordarna kunde spåras bakåt i tiden
Centralt i Olof Karsvalls avhandling är begreppet utjord – ett begrepp som många släkt- och hembygdsforskare stöter på i sina efterforskningar. Vid sidan av bebyggda gårdar

fanns det under 1500- och 1600-talen ett stort antal obebyggda enheter, som kallades utjordar. Olof Karsvall har undersökt vad det var för slags jordar och varför vissa delar av byarna var obebyggda.

Undersökningen började med en kartläggning av utjordar i de äldsta kartorna från omkring 1640 och sedan följde han fastigheterna stegvis bakåt i tiden till ett annat omfattande källmaterial – Vasatidens jordeböcker från omkring 1540. Därifrån ledde spåren vidare till den senmedeltida krisen och digerdöden. Metoden fungerar eftersom utjordarna fanns kvar under lång tid, och tack vare att Sverige har ett så omfattande källmaterial från 1500- och 1600-talen.

Det var ödegårdar som blev utjordar
Olof Karsvall slår fast att den senmedeltida ödeläggelsen är den bakomliggande orsaken till utjordarnas tillkomst. Jorden har efter hand återbrukats av andra gårdar, men fastigheterna har bevarats som separata enheter.

Tidigare antaganden om att även nyodling, arv och jorddonationer gav upphov till utjordar visade sig vara felaktiga. Däremot kan arv och jordhandel förklara varför utjordar delats upp och bytt ägare allt eftersom.

– Det har också hävdats att utjordarnas storlek – i snitt bara en tredjedel så stora som andra gårdar – talar emot att de skulle vara ödegårdar. Men att de är mindre beror ofta på att de har de delats upp i mindre bitar, säger Olof Karsvall.

Fler faktorer talar för att utjordar är ödegårdar: storleken, att de ofta är flertaliga inom samma by, deras placering inom byarna samt att de påförs gårdsskatter och jordnatur. De påminner med andra ord om vanliga gårdar, men är obebyggda. De flesta låg inne i byarna, centralt på inägomarken i åker och äng. Även hela ödebyar kunde bli utjordar, med ägogränser och ortnamn bevarade. Många bebyggdes igen under 1500- och 1600-talen. Återhämtningen efter senmedeltidens nedgång pågick alltså under lång tid.

– Det är viktigt att påpeka att utjordar inte har något med utmarker att göra, säger Olof Karsvall. Begreppet infördes i slutet av 1530-talet i samband med en landsomfattande registrering av gårdar och jord. Gustav Vasas administration behövde enhetliga begrepp för skattläggningen, och utjordar kom att beteckna de jordar som fanns kvar som egna enheter efter ödeläggelserna.

Svaret fanns i östra Mellansverige
De flesta utjordarna fanns i östra Mellansverige, särskilt på slättbygden, från Uppland i norr till Östergötland i väster, Öland i söder och västra Finland i öster. Där var jorden sedan medeltiden ofta delad på ett reglerat sätt – solskifte. Med hjälp av de äldsta kartorna från 1640 identifierades omkring 1 500 utjordar, varav hälften är förhållandevis intakta solskiftesenheter.

Den medeltida jordvärderingen, och den låsta tegstruktur som solskiftet innebar, förklarar alltså varför många ödegårdar från 1300- och 1400-talen blev kvar som utjordar i östra Sverige under 1500- och 1600-talen. De var inlåsta i solskiftet och kunde först långt senare registreras av kronans fogdar och lantmätare.

I västra Sverige förekom inte fixerade jordenheter av samma slag, och där var inte heller 1500-talets registrering av jord lika noggrann. Spåren efter ödegårdarna försvann till följd av att man tog upp gårdarna på nytt, genom att gårdar slogs ihop och genom att jordägorna strukturerades om.

– Detta är den rimliga förklaringen till att det finns så få spår i källmaterialen efter ödegårdar inom byar i andra delar av Sverige, och i Europa generellt, säger Olof Karsvall. Där doldes senmedeltidens ödeläggelse oftast av dynamiken inom byarna. Östra Mellansverige är ett belysande undantag.

Avhandlingen: Olof Karsvall (Fil mag i datavetenskap och Fil kand i kulturgeografi), inst. för stad och land, SLU, försvarade sin doktorsavhandling Utjordar och ödegårdar: En studie i retrogressiv metod den 3 november 2016 i Uppsala. Opponent var Fil Dr Ulf Jansson, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet

Kontakt: Olof Karsvall, Inst. för stad och land, avd. för agrarhistoria. Sveriges lantbruksuniversitet. 070-225 60 76, olof.karsvall@slu.se