Så funkar livet vid heta djuphavskällor och metanläckor
Vid metanläckor och heta undervattenskällor på djuphavets botten lever några av jordens märkligaste djur – i totalt mörker och omgivna av giftigt svavelväte. En ny studie visar vilken väg djuren tar till dessa extrema miljöer.
Hur lär man sig att leva bland gift och äta svavelätande bakterier i stället för ”vanlig mat”? Steffen Kiel vid Naturhistoriska riksmuseet har med hjälp av nätverksanalys – en metod lånad från samhällsvetenskapen – undersökt hur djuphavslevande djur tar sig mellan extrema miljöer, som kalla metanläckor och heta undervattenskällor, och lär sig leva i dem.
Det är miljöer där ekosystemen inte ens indirekt är beroende av solljus, som överallt annars på jorden, utan där maten strömmar upp ”direkt ur jorden” i form av svavelväte och metan.
Heta, lertäckta språngbrädor
Den nya studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Royal Society Proceedings B, visar att det finns ett slags ”mellanmiljöer” som fungerar som en språngbräda för djuren, både geografiskt och evolutionärt. Där kan de leva och lära sig anpassa sin livsstil till de extrema miljöerna, innan de rör sig vidare och koloniserar dem.
– De här mellanmiljöerna består av heta undervattenskällor som ligger nära kontinenterna och därför är täckta av sediment. De utgör helt klart den viktigaste länken mellan de här olika extrema miljöerna, säger Steffen Kiel.
Gemensamt ursprung
Det har gäckat forskarna hur de extrema djuphavsmiljöerna hänger ihop med varandra. Både vid metanläckor och heta undervattenskällor lever stora musslor, snäckor, jättelika maskar och andra märkliga djur som inte finns någon annanstans på jorden. De är ofta från samma familjer och till och med från samma släkten – men av olika arter. De har alltså ett gemensamt ursprung, men har sedan utvecklat unika ekosystem.
De geografiska avstånden är ofta stora, men nu har Steffen Kiel med hjälp av nätverksanalysen alltså kunnat visa hur miljöerna hänger ihop, och hur djuren kan ”hoppa” mellan dem.
Sedimenttäckta hetvattenskällor är vanliga runt Stilla havet, i de tektoniskt aktiva zoner som brukar kallas ”eldringen”.
– Det här kan förklara varför Stilla havet varit så viktigt för utvecklingen av de här unika djuren, säger Steffen Kiel.
Artikel:
“A biogeographic network reveals evolutionary links between deep-sea hydrothermal vent and methane seep faunas”, Kiel S. 2016. Proc. R. Soc. B 283: 20162337.
Kontakt:
Steffen Kiel
Djuphavsforskare
Tel: 08 5195 5156
Mobil: 0709 610842
E-post: steffen.kiel@nrm.se
Michaela Lundell
Vetenskapskommunikatör
Telefon: 08 5195 4247
Mobil: 0708 68 53 94
E-post: michaela.lundell@nrm.se
