Större trygghet för barn i högteknologisk vård
Sjukhusrum med apparater för röntgen och narkos kan vara skrämmande för barn, och speciellt för barn med neurologiska funktionshinder, till exempel autism. Före detta narkossköterskan Ingalill Gimbler Berglund vid Jönköping University har skrivit en avhandling om hur vården kan få barn i högteknologiska sjukhusmiljöer att känna sig tryggare.
Ingalill Gimbler Berglund har tidigare arbetat som anestesisjuksköterska (narkossjuksköterska) och mött många rädda barn. Att alla barn ska bli väl omhändertagna i vården är något som ligger henne varmt om hjärtat. Hon har nu i sin doktorsavhandling skapat riktlinjer för att förbättra bemötandet av dessa barn.
Ingalill Gimbler Berglund har tidigare arbetat som anestesisjuksköterska (narkossjuksköterska) och mött många rädda barn. Att alla barn ska bli väl omhändertagna i vården är något som ligger henne varmt om hjärtat.
Funktionshindrade barn särskilt utsatta
Hon började sitt avhandlingsarbete med att intervjua anestesisjuksköterskor, som uttryckte att barn med neurologiska funktionshinder var svårast att ta hand om. Därefter gjorde hon en kartläggning över hur anestesi- och röntgenavdelningar i Sverige arbetar – med eller utan speciella riktlinjer – när de möter barn med särskilda behov.
– Barn med speciella behov är extra utsatta i vården, och de besöker också vården mer än andra barn, säger hon.
Området är inte särskilt utforskat, varken i Sverige eller internationellt. Ingalill Gimbler Berglund upptäckte i sin kartläggning att de flesta röntgen- och narkosavdelningar i Sverige saknade riktlinjer.
– Bland annat fick jag svaret: ”Vi behöver inga specifika riktlinjer, för alla barn får ett individuellt bemötande.” Men ju mer man lär sig om autism, desto mer förstår man behovet av kunskap om hur man bemöter de här barnen. Det räcker inte med sunt förnuft, säger hon.
Många saknade riktlinjer för barn med autism
Fyra saker utmärker autismtillståndet: Svårighet att kommunicera, svårighet att fungera socialt, överkänslighet för syn- ljud- och känslointryck, och behovet av rutiner. Riktlinjerna handlar därför bland annat om att kontakta och planera tillsammans med föräldrarna innan besöket. Det ska finnas en plats för barnet där det är lugnt och tyst. Barnet ska få veta i förväg vad som kommer att hända, det ska inte vara någon stress men inte heller onödigt lång väntetid. Om barnet behöver bildstöd eller annan hjälp för att kommunicera ska det finnas. Och det ska vara samma person som tar hand om barnet varje gång – någon som har kunskap om autism.
Ingalill Gimbler Berglund tog hjälp av drygt tjugo experter över hela landet för att ta fram de nya riktlinjerna. De gäller för högteknologiska miljöer men kan också anpassas för andra vårdmiljöer. Om en avdelning har riktlinjer för barn med autismdiagnos så kan de rutinerna även fungera för andra barn som har liknande problem, men som saknar diagnos. Så omfattande riktlinjer behövs däremot inte för barn som inte har neurologiska funktionshinder. De ska så klart också få ett bra bemötande, men behöver inte lika mycket förberedelser.
Organisation och individ lika viktig
Trots att många avdelningar som Ingalill Gimbler Berglund var i kontakt med saknade riktlinjer, blev hon imponerad av den kunskap och passion som hon mötte kring de här frågorna, och de här barnen.
– Det blev tydligt för mig hur både organisation och individ spelar en stor roll. Saknar sjuksköterskan kunskap så kan inte organisationen rätta upp det. Samtidigt måste sjuksköterskan ha utrymme att göra sitt jobb, och ha en organisation bakom sig som möjliggör användandet den kunskap som finns.
Riktlinjerna kommer nu att skickas ut till dem som varit med i arbetet, och även presenteras på konferenser med mera för att ge dem så stor spridning som möjligt. Nästa steg är att göra en studie av hur effekten blir av riktlinjerna när de används.
