Sommaren runt Östersjön är het ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Innanhavet längs Sveriges gränser håller på att bli en central spelplats i en global maktkamp och upprustningen oroar många, men enligt försvarsforskare finns det sätt att bryta den negativa spiralen.
Ryssland och Kina genomför flera gemensamma flottövningar i Östersjön i sommar och incidenter med ryskt stridsflyg som går väldigt nära svenska och amerikanska signalspaningsplan har blivit vanligare.
Gotland ligger i spelplanens mitt och under politikerveckan i Almedalen visade det svenska försvaret dagligen sin närvaro genom att flyga över Visby med Jas Gripen. På marken hölls det samtidigt flera seminarier om den nya säkerhetssituationen.
Upprustning i Östersjöområdena
– Det här är en jätteviktig fråga för svensk och europeisk politik, men man måste börja med att försöka förstå vad som ligger bakom Rysslands agerande. Annars är risken att man gör saker som leder till att situationen blir värre, säger Elias Götz, forskare vid centrum för Rysslandstudier vid Uppsala Universitet.
Bakgrunden till de senaste årens utveckling är att Ryssland under Vladimir Putin har upprustat kraftigt och börjat använda militär styrka för att uppnå politiska syften och utvidga sin maktsfär. Det tydligaste exemplet är att man har annekterat Krim i Ukraina. Men man visar även i ökande utsträckning militära muskler runt Östersjön.
Följden har blivit att Sverige och andra stater i området svarar både med politiska och militära åtgärder. Sverige har stationerat fast militär på Gotland igen och Nato har stärkt närvaron i Baltikum och Polen. Ryssland har uppgraderat sitt missilsystem vid Östersjökusten. En upprustningsspiral tycks vara igång.
Hypoteserna om rysk aggressivitet
Hur ska då Ryssland bemötas i den här farliga situationen? Elias Götz anser att det första steget är att försöka förstå varför landet har blivit mer aggressivt. Inom forskningen finns det olika teorier.
– En hypotes är att Ryssland ser sig själv som en stormakt med rätt att kontrollera sitt närområde. En annan att de ser sig som ett offer som hotas av Nato och att man därför måste försvara sig. En tredje förklaring kan vara att Rysslands ledning medvetet skapar utrikespolitiska kriser för att avleda befolkningens uppmärksamhet från de inrikespolitiska och ekonomiska problemen som landet har.
Svaret på Rysslands agerande måste enligt Elias Götz baseras på en analys av landets drivkrafter. Stormaktsambitioner bör mötas med militära markeringar, men om det är så att Ryssland baserar sitt agerande på att de känner sig hotade kan en sådan strategi leda helt fel. Då är det istället fredstrevare som behövs. Och om landets ledning behöver en yttre fiende så krävs helt nya strategier.
Säkerhetsgemenskap kan vara en lösning
– Om det är inrikespolitik som styr landets politik så är det frågan om vad vi ska göra. En hård politik skulle spela Putin i händerna. Då får han den konflikt han vill ha. En mjukare linje skulle inte heller lösa problemen. Det kan uppmuntra den ryska regeringen skapa nya konflikter. Här måste man utveckla helt nya strategier.
Magnus Ekengren, professor vid Försvarshögskolan, anser att det finns möjligheter att bryta den oroande trenden.
– Perspektiven är dystra, men istället för att fråga sig hur vägen mot en konflikt ser ut, så kan man vända på det och ställa sig frågan: Varför bryter fred ut?
Magnus Ekengren lyfter fram begreppet säkerhetsgemenskap. Det är enligt försvarsforskningen något som uppstår när alla i en grupp är övertygade om att de andra inte kommer att ta till våld för att lösa motsättningar. Hur når man då dit? Magnus Ekengren ser EU-samarbetet som ett mycket lyckat exempel.
Vi har gått i fällan
– Syftet med EU var ju att motverka nationernas spel med varandra som har lett till så mycket krig och elände i Europa. Vi måste gå tillbaka till den ursprungsidén med EU för att stå emot den här spiralen, säger Magnus Ekengren.
Han menar att man kan använda sig av de lösningar som har fungerat i Europa. Det handlar om att stoppa den eskalerande spänningen med ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte och gemensamma lösningar.
– Problemet är att vi har gått i fällan. Vi håller på med utrikespolitik gentemot Ryssland, men det är mycket bättre att skicka dit experter och forskare och få igång ett ekonomiskt utbyte och på sikt gemensamma institutioner. Då kan vi undanröja de här konflikterna som Putin försöker spela upp, säger Magnus Ekengren.
EU och regionala myndigheter i de nordvästra delarna av Ryssland har sedan tidigare etablerat flera typer av samarbeten. Det gäller till exempel Östersjöns miljöproblem, nedmontering av kärnkraftverk och hälsofrämjande åtgärder. Som en följd av EU:s sanktioner mot ryska regeringen i samband med Ukrainakrisen har dock många av dessa projekt stoppats. Det är ett misslyckande för EU enligt Magnus Ekengren.
Bättre rikta sanktionerna mot regimen
– Det är bra att rikta sanktioner mot regimen i Moskva, men inte mot de projekt som drivs tillsammans med civilsamhällets representanter i nordvästra Ryssland. Här tycker jag EU inte har tänkt till. De följer inte sin stolta tradition att bygga fred underifrån.
Elias Götz tror att sådana samarbetsmodeller är mest effektiva om det är så att Ryssland baserar sitt handlande på att det känner sig hotat. Annars är det inte tillräckligt.
– Om det är så att den ryska ledningen behöver konflikt av inrikespolitiska skäl så kommer inte samarbetsmodellerna att leda hela vägen fram. Den ryska regeringen är inrikespolitiskt mycket stark och de har inte ett intresse av att bygga en säkerhetsgemenskap.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
