Just nu är världens blickar riktade mot Nordkorea vars ledare är i fullt ordkrig med omvärlden, framför allt USA. Men vad krävs för att ordkriget inte ska övergå i regelrätta krigshandlingar? Vore det lättare om Kim Jong-Un och Donald Trump var kvinnor?
Mycket har sagts sedan Nordkorea genomförde sin senaste provsprängning av vad landet påstår är kärnvapen. Men två uttalanden står ut som representanter för två olika förhållningssätt.
- ”Det finns inget annat sätt att lösa kärnvapenfrågan än genom fredlig dialog.”
- ”Nordkorea tigger om krig.”
Det första uttalandet gjordes av Rysslands president Vladimir Putin, det andra av Nikki Haley, USA:s ambassadör i FN. Nikki Haley sa också att ”vi har sparkat den här burken längs vägen länge nog, det finns ingen väg kvar.”
Vad som tar vid när vägen tagit slut är oklart, den mest konkreta beskrivningen är väl Donald Trumps uttalande om ”eld och ursinne”. Ett par dagar senare visade det sig att den amerikanska vägen inte var slut, åtminstone inte den väg som består av sanktioner. Med röstsiffrorna 15-0 beslutade FN:s säkerhetsråd om sanktioner som i praktiken innebär ett stopp för en stor del av Nordkoreas export.
Svaret från Nordkorea blev nya, än hårdare ord. Nordkoreas utrikesdepartement hotade att ”orsaka USA den största smärta och det största lidande som landet någonsin genomlidit i hela dess historia.”
Vägen till dialog
Men i samband med att sanktionerna blev offentliga verkade tonen från USA ha mjuknat. FN-ambassadören Nikki Haley talade inte längre om att vägen var slut utan påpekade att USA inte söker krig. Ifall det är USA:s nya linje att göra klart för Nordkorea att landet inte vill ha krig så är det rätt väg att gå.
Erik Melander, professor i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, beskriver vägen fram till en dialog.
– Det handlar dels om att markera mot dem att de inte ska ta sig friheter, att straffa dem samtidigt som man är smart nog att signalera att vi inte kommer försöka få till en regimförändring genom krig eller slå ut kärnvapen. Det är säkrast för alla att signalera att man inte vill ha krig. Det kan göras genom officiella och inofficiella vägar.
Vad som blir utgången av en konflikt, fredlig dialog eller konfrontation, hänger på de attityder som finns på båda sidor. Samma sak i konflikter som redan har brutit ut och där en fredsprocess har inletts med förhoppningen att få till en varaktig fred.
– Det forskningen antyder är att normer som spelar på våldsamt manligt ideal gör det svårare att hantera konflikter fredligt för då måste de spela tuffa och kan inte backa, säger Erik Melander. Det är generellt en drivkraft i konflikter.
Feministiska värderingar ökar chansen till fredlig dialog
Erik Melander tror att Angela Merkel hade haft lättare att hantera konflikten med Nordkorea än vad Donald Trump har. Detta då hon inte verkar ha samma behov att besvara förolämpningar med hot om våld, något som inte behöver bero på det faktum att hon är kvinna. I somras publicerade Erik Melander och Elin Bjarnegård, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, en artikel där de analyserade regeringens ambition att få in fler kvinnor i fredsprocesser. Den bygger på en artikel som forskarna publicerade i januari i den vetenskapliga tidskriften The Pacific Review. Där argumenterar de för att feministiska värderingar spelar en större roll än biologiskt kön för benägenheten att ha en icke-fientlig attityd gentemot andra. Den som tror på jämställdhet har en större chans att få till en fredlig dialog.
– Sverige driver hårt att man ska ha in fler kvinnor, och det är viktigt att göra av flera orsaker men om inte normerna ändras så är det inte sannolikt att enstaka kvinnor kan göra så stor skillnad. Man måste försöka komma åt normerna.
Men det finns också andra, mer praktiska skäl att inkludera kvinnor i en fredsprocess, på alla nivåer. Helené Lackenbauer, forskningsledare på FOI och expert på genusfrågor i säkerhetspolitik och konflikthantering, har studerat flera konflikter i världen, bland annat i Mali och Afganistan.
Kvinnors traditionella roll essentiell i samhället
– Många gånger är det så att de frågor som rör kvinnor också är essentiella för att upprätthålla samhället men de frågorna tas inte upp. Det kan handla om att ha mat på bordet, att barnen är hela och rena, att man har sjukvård, att man tar hand om de gamla. I många länder är staten svag och i vissa fall är de uppgifter som kvinnorna sköter, det vill säga tar hand om familjen, det som utgör samhället.
– De flesta fredsprocesser leds av internationella samfund och det borde vara en självklarhet att ta med de här frågorna, men det gör man inte nödvändigtvis. I de flesta fall är man angelägen om att få till fredsavtal och det här tar för lång tid.
Istället är det maktfördelning och fördelning av territorium som brukar tas upp vid konflikthantering, samt hur de stridande ska återintegreras i samhället.
Dold maktfaktor
Kvinnorna kan också vara en dold, outnyttjad maktfaktor. Ett exempel är Mali där de kvinnor som Helené Lackenbauer intervjuade var överens om att det främsta problemet inte var islamisterna utan att inte ha tillgång till rent vatten eller samhällsservice, och att regeringen inte var närvarande.
– Kvinnorna var extremt upprörda över det här och de spelade stor roll när islamisterna tog över i och med att kvinnorna mobiliserade unga män. Så man ser dem inte i det offentliga men de har makten över sina söner.
Om inte kvinnorna inkluderas i ett fredsavtal kan de känna att avtalet inte gäller, och använda sin makt på ett sätt som motverkar fred.
– Kvinnorna ska vara med, inte bara för att de ska vara bättre än män på att förhandla, utan för att de har betydelse för samhället och kan påverka konflikter.
Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se
