Få unga återfaller i sexuella brott
Mycket få unga vuxna män som i tonåren begått sexuella övergrepp återfaller efter behandling. Däremot fortsätter många med annan typ av brottslighet, visar en uppföljning av 45 ungdomar dömda för sexbrott. Men tätare koppling mellan vårdinstans och livet därefter skulle kunna gett dem bättre chanser till en drägligare tillvaro, menar Sara Ingevaldson, doktorand i psykologi vid Göteborgs universitet.
För tio år sedan gjordes en studie om 45 tonåringar som begått sexuella övergrepp. I sin avhandling har Sara Ingevaldson följt upp hur det gått dessa. Ur brottsstatistik kunde hon konstatera att tjugonio hade återfallit i någon typ av brottslighet, men ingen hade återfallit i endast sexualbrott.
– Det är i linje med internationell forskning som visar att majoriteten av de som begår sexuella övergrepp i tonåren inte fortsätter med det i vuxen ålder, säger Sara Ingevaldson.
De faktorer som är kopplade till att en gång ha begått ett sexuellt övergrepp verkar inte vara samma faktorer som är kopplade till att återfalla i brottslighet generellt.
Uppväxt med övergrepp
– Och eftersom de som återfaller i sexuella övergrepp också är inblandade i annan brottslighet bör fokus i deras behandling ligga på att förebygga allmän kriminalitet, snarare än att hantera dem som en särskild grupp.
Av den ursprungliga gruppen kunde Sara Ingevaldson sedan nå tjugo för en ny datainsamling. Med djupintervjuer och självskattningar fick Sara Ingevaldson fram en bild av hur de här männen har det idag. Den långa uppföljningstiden och den breda datainsamlingen är unik i Sverige.
Gemensamt för de tjugo var att alla kom från svåra uppväxtförhållanden med övergrepp eller andra svåra händelser i bagaget. Ofta med föräldrar som själva haft stora problem att brottas med.
– Det är här nyckeln finns för att förstå beteenden senare i livet. Barn som har det svårt när de är små får det också ofta tufft sen, med kanske självskadebeteende, kriminalitet etcetera, säger Sara Ingevaldson.
Känslomässigt ensamma
Ute i vuxenlivet har intervjupersonerna haft svårt att knyta an till andra människor och är därför känslomässigt ensamma med låg självkänsla och destruktiva beteenden.
– Hade de här unga männen kunnat ha kvar en kontakt med behandlingshemmet in i vuxenlivet utanför så skulle det steget varit lättare att överbrygga för dem, säger Sara Ingevaldson.
– Idag har de inte en stabil tillvaro, även om de fungerar i samhället. För att få ett mer drägligt liv, skapa sociala band och kanske själva gå in i en föräldraroll på ett bra sätt, så behöver de fortsatt stöd efter behandlingshemmet.
Sara Ingevaldson konstaterar också att det internationellt blir mer och mer intresse kring vad som kallas ”good life”-modellen. Den lyfter fram allmänmänskliga behov och livsförhållanden som en socialt skyddande faktor.
– Det är bättre att koncentrera sig på detta än att leta riskfaktorer som kan leda till återfall i brott, säger Sara Ingevaldson.
– Och eftersom det finns stora brister i förmågan att skapa och upprätthålla intima relationer hos de här unga männen bör behandlingen också fokusera på detta.
Kontakt:
Sara Ingevaldson, doktorand i psykologi, sara.ingevaldson@psy.gu.se
Avhandlingen:
The Story About Me. Psychological perspectives on young men who sexually offended in adolescence.
