Behandling vid tandlossning behöver anpassas efter individen mycket oftare än vad som görs idag. Dessutom behöver definitionen av vad som är friskt och vad som är sjukt bli tydligare. Det visar Aleksandar Milosavljevic i en ny avhandling där han undersökt hur tandvården bedömer och behandlar patienter med tandlossningssjukdomar.
— Jag ville veta hur behandlare i allmäntandvården gör och hur de bedömer vanliga patienter. Från patienter som har nästan ingen sjukdom alls till patienter med lite mer bekymmer, säger Aleksandar Milosavljevic, doktorand vid Malmö universitet.
Varannan vuxen har tandlossningssjukdom
Avhandlingen består av fem delar: fyra delarbeten bygger på fiktiva, patientfall med olika parodontala tillstånd, det vill säga tandlossningsrelaterade problem. Runt 300 tandläkare, tandhygienister, studenter och specialister har fått besvara en enkät om hur de bedömer och skulle behandla var och en av de olika patientfallen.
— Mer än hälften av den vuxna befolkningen har någon form av parodontal sjukdom, därför är det väldigt viktigt att vi kan definiera vad som är sjukt och behöver behandlas och vad som inte är det, säger Aleksandar Milosavljevic.
Enkätsvaren skilde sig åt. Särskilt i de mer svårbedömda fallen, i gränslandet mellan parodontalt sjukt och friskt, där vissa valde att sätta in behandling och andra inte.
— Många som anses vara friska kan ändå ha en liten blödning i tandköttet. Min undersökning visar att definitionen på sjukt eller friskt inte är helt självklar och att man kan bedöma olika.
Standardiserad behandling
Undersökningen visade vidare att de olika patientfallen fick i stort sett samma behandling, oavsett hur omfattande sjukdomen var. Detta resultat bekräftades i den femte delen av avhandlingen, som består av djupintervjuer med tandhygienister.
Aleksandar Milosavljevic ville veta vilken upplevelse som förenar de personer som utfört behandling mot tandlossningsrelaterad sjukdom. Även om det finns variationer så är intrycket att behandlingen blir standardiserad. Behandlingen upplevs som rutin och följer ett bestämt innehåll, menar Aleksandar Milosavljevic.
—Eftersom behandlingen inte alltid individanpassas, kan detta leda till att vissa patienter överbehandlas och andra underbehandlas. Det kan innebära att resurserna inte utnyttjas effektivt. Vi behöver alltså individanpassa behandlingen mer, men också få bättre definition på vad som är friskt och sjukt, säger Aleksandar Milosavljevic
Kontakt
Aleksandar Milosavljevic: aleksandar.milosavljevic@mau.se, 040-665 85 53
