Den genetiska variationen inom den skytiska nomadgruppen är så bred att det måste förklaras med att de knöt till sig människor de kom i kontakt med. Det framgår av en ny studie av brons- och järnåldersgenetik på den Pontisk-kaspiska stäppen som ligger vid Svarta havet.
– Det finns en så stor genetisk variation bland skyterna att det verkar som om du inte behövde födas som skyt för att vara en del av deras samhälle, säger Anders Götherström, professor vid institutionen för arkeologi och klassiska studier, Stockholms universitet.
Assimilering som strategi
Resultaten betonar vikten av assimilering för att upprätthålla skytisk dominans i området runt Svarta havet. Detta var troligen den strategi som gjorde att skyterna kunde expandera så mycket och snabbt, och förbli den dominerande gruppen i området så pass länge som de var.
– Det sätter också ljuset på deras inställning till människorna de erövrade. Skyterna anses ofta ha varit en extremt aggressiv grupp, men deras gradvisa genetiska expansion visar oss att de också var beredda att interagera med och ta in nya människor.
– I en begravningsplats har vi exempelvis hittat individer med olika genetisk bakgrund begravda enligt den skytiska traditionen. Det berättar för oss att skyter verkar ha införlivat människor från andra grupper i sina familjer och sitt samhälle, säger Maja Krzewińska forskare vid Institutionen för arkeologi och klassiska studier, Stockholms universitet.
Den Pontisk-kaspiska stäppen – en dynamisk plats
Den enorma Pontisk-kaspiska stäppen har fungerat som en motor för demografiska händelser i hela Eurasien, särskilt i den västra delen av meta-kontinenten. Viktiga händelser i europeisk historia och förhistoria kan spåras tillbaka till stäppens folk, inklusive uppfinningar som att rida på hästar, åka vagn, en ny typ av krigföring och spridningen av indouropeiska språk.
– Den centrala eurasiska stäppen verkar ha varit en mycket dynamisk plats. En viktig geografisk region som fungerade både som en smältdegel och plantskola för människor, liksom för kommunikativa och tekniska innovationer. Här möttes människor och delade idéer och gener. Från dessa ”depåstopp” spred sig gener och idéer från öst till väst, säger Gülşah Merve Kılınç forskare vid Institutionen för arkeologi och klassiska studier, Stockholms universitet.
En gradvis genetisk blandning
En internationell forskargrupp, ledd från Stockholms universitet, har undersökt genomiska data från 35 personer, vilka spänner över 2 200 år. Materialet består huvudsakligen av mänskliga kvarlevor från södra Uralerna och den centrala eurasiska stäppen. Forskarna har analyserat DNA från fyra olika nomadiska grupper; kimmerier, skyter, sarmater och srubanya-individer från bronsåldern.
Även om ett par av grupperna har en tidig historia någon annanstans delar de alla genetisk bakgrund och följer varandra kronologiskt. Kimmerierna blev ersatta av skyterna som sedan ersattes av sarmaterna.
– Det är inte en grupp som helt ersätter en annan, expansionsprocessen verkar ha varit mer gradvis. Först från Altai till södra Uralerna, och därefter vidare västerut. Det visar på att den Pontisk-kaspiska stäppen kan ha fungerat som en naturlig transitplats vilken gav upphov till västerländska nomader, trots att deras kulturella rötter sträckte sig längre österut, säger Maja Krzewińska forskare vid Institutionen för arkeologi och klassiska studier, Stockholms universitet.
Artikeln:
Ancient genomes suggest the eastern Pontic-Caspian steppe as the source of western Iron Age nomads, Science Advances.
Kontakt:
Maja Krzewińska (försteförfattare), forskare, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, tmaja.krzewinska@arklab.su.se
Anders Götherström, professor, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, anders.gotherstrom@arklab.su.se
