28 december 2018

Försämrad genetisk mångfald ökar hotet mot den östliga låglandsgorillan

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Den östliga låglandsgorillan har på några generationer förlorat genetisk mångfald och har därmed minskade chanser att klara av framtida miljöförändringar. Detta gör de redan hotade gorillorna ännu mer sårbara.

Forskare från bland annat Naturhistoriska riksmuseet och Uppsala universitet har jämfört arvsmassan hos nu levande djur med prover som samlades in för 100 år sedan. Antalet individer har minskat med 80 procent de senaste årtiondena.

– Vi såg att den genetiska mångfalden i den östliga låglandsgorillan har försämrats kraftigt under bara några få generationer, säger Tom van der Valk, doktorand vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.

Många djur har minskat i antal det senaste århundradet och forskare har länge varit oroade att denna minskning har lett till en försämrad genetisk mångfald, ökad inavel och en ansamling av skadliga mutationer. Trots att detta kan leda till en ännu större risk för utdöende har studier av förändringar i genetisk livsduglighet varit svåra att utföra.

Den kraftiga minskningen av antalet östliga låglandsgorillor, som lever i Kongo-Kinshasa, beror på tjuvjakt och förändringar i livsmiljön. Resultaten från jämförelsen mellan historiska och nutida gorillor visar att minskningen har lett till ökad inavel och en försämrad genetisk variation. Minskningen i variation betyder att den östliga låglandsgorillan sannolikt har försämrad förmåga att anpassa sig till framtida sjukdomsutbrott och miljöförändringar.

Sammanväxta fingrar och tår

Forskarna har också upptäckt ett flertal sannolikt skadliga mutationer som har ökat i frekvens under de senaste 4-5 generationerna då populationen har minskat i storlek. Vissa av dessa mutationer hittades i gener som påverkar sjukdomsmotstånd och fertilitet hos hanar. Forskarna hittade också en ökning i mutationer som lett till nedsatt funktion i gener kopplade till utvecklingen av fingrar och tår, något som troligen förklarar varför en del nutida gorillor har fingrar och tår som är sammanväxta. Däremot upptäckte forskarna inte några stora förändringar i arvsmassan hos den närbesläktade bergsgorillan, vilket tyder på att dess genetiska livsduglighet har varit stabil de senaste 100 åren.

– Att sådana skadliga mutationer ökat i antal betonar verkligen behovet av att stoppa den pågående populationsminskningen hos den östliga låglandsgorillan, säger Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet.

Svaret på varför den östliga låglandsgorillan har påverkats mer jämfört med bergsgorillan kan ligga i deras historia. Den östliga låglandsgorillan ökade kraftigt i antal för ungefär 5 000 – 10 000 år sedan medan bergsgorillan har varit sällsynt i flera tusen år. Den låga populationsstorleken kan ha gjort att det naturliga urvalet sorterat bort skadliga mutationer innan antalet bergsgorillor började minska under 1900-talet.

– Vår studie visar att historiska prover från museer ger en unik möjlighet att övervaka förändringar i den genetiska statusen för utrotningshotade arter, säger Dr. Katerina Guschanski, forskare vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.