Dödsfallen i prostatacancer minskar med cirka 30 procent vid PSA-screening, visar forskning baserad på uppgifter om 20 000 män som följts under drygt två decennier. Männens första uppmätta PSA-värde visade sig ha stor betydelse för att förutse framtida cancerrisk.
– Den här forskningen är viktig eftersom den visar på långtidseffekterna av ett organiserat screeningprogram i Sverige, konstaterar Maria Frånlund, disputerad inom urologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och överläkare på universitetssjukhuset.
Hennes avhandling om screening för prostatacancer kommer efter Socialstyrelsens senaste rekommendation, utfärdad 2018, om att hälso- och sjukvården inte bör erbjuda screening med enbart PSA-prov. Skälet är att de negativa konsekvenserna, överdiagnostik och överbehandling, bedömdes överväga nyttan med PSA-screening.
Huvudsyftet med den aktuella forskningen har varit att öka förståelsen för effekten av screening och hur ett framtida screeningprogram för prostatacancer skulle kunna utformas.
Reducerad risk vid screening
Arbetena i avhandlingen härrör från en stor, befolkningsbaserad studie, som startades 1995 i Göteborg. Studien är unik på många sätt och har i dag den längsta uppföljningstiden av alla screeningstudier för prostatacancer i världen.
Totalt ingick 20 000 män som var mellan 50 och 64 år när studien inleddes. 10 000 lottades till en screeninggrupp som erbjöds PSA-test (screening) vartannat år, och cellprovtagning om förhöjda PSA-värden upptäcktes. Övriga 10 000 män lottades till en kontrollgrupp som inte erbjöds PSA-provtagning inom studien.
Efter 22 års uppföljning hade cirka 300 män dött av prostatacancer. Risken var cirka 30 procent lägre för de män som genomgått screeningprogrammet. Störst risk att dö av prostatacancer hade de män som började screena sig efter 60 års ålder, de som fick diagnosen efter att de lämnat studien (efter cirka 70 års ålder) och de män som bjöds in, men inte deltog överhuvudtaget.
Första PSA-nivån viktig
Vidare studerades hur det gick för de män som deltagit i screeningprogrammet och lämnade studien utan att prostatacancer uppdagats. Dessa män följdes i nio år efter screeningens avslut och totalt hittades omkring 200 cancerfall, varav 21 män senare dog av sjukdomen.
PSA-nivån vid första screeningtillfället hade stor betydelse för framtida cancerutfall, och kan användas för att skatta risker. Resultaten visade även att män med vattenkastningsbesvär, svårigheter att tömma blåsan, hade lägre risk för prostatacancer jämfört med symptomfria män i studien.
För att ytterligare reducera dödligheten i prostatacancer behöver start- och stoppålder för ett eventuellt framtida screeningprogram optimeras, menar Maria Frånlund. Det behövs också strategier för att minska antalet som uteblir. Män vid god hälsa och med PSA-nivåer över en viss nivå (1.5 ng/ml) bör också erbjudas fortsatta kontroller även efter 70 års ålder.
Studien:
Prostate Cancer Screening: Outcomes and Risk Prediction
Kontakt:
Maria Frånlund, maria.franlund@vgregion.se
