Slösaktig livsstil gör tallar mer utsatta för skogsskadesvamp
Den nya tallskadegöraren Diplodia sapinea chockade svenska skogsägare 2016. Nu visar forskning att det i huvudsak är snabbväxande, törstiga tallar i torkstressade bestånd som drabbas. Och att omfattningen kan begränsas om skadorna upptäcks i tid.
I augusti 2016 upptäckte SLU-forskaren Jonas Olivà av en slump Sveriges första kända utbrott av skogsskadesvampen Diplodia sapinea, i en 15 hektar stor tallplantering utanför Arlanda. Skadorna var mycket iögonfallande med nästan 9 av 10 träd hårt angripna.
Visserligen hade fruktkroppar från D. sapinea påträffats på många platser i södra Sverige redan 2013, men man hittade då mycket begränsade symptom och förmodade därför att någonting hämmar sjukdomen i svensk skog. Olivas fynd 2016 visade dock tydligt att verkligheten är mer komplicerad än så.
I en ny studie undersöker Olivà och skogspatologiprofessor Jan Stenlid, tillsammans med forskare från flera andra europeiska länder, orsakerna till att utbrottet utanför Arlanda skedde just där och då.
Samma kloner som tidigare
– Vår första tanke var att utbrottet orsakats av att en mer aggressiv form av svampen introducerats till Sverige, säger Laura Brodde, vid institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi på SLU.
Vi undersökte det genom att med dna-teknik jämföra svampindivider från det angripna området med sådana som påträffats i Sverige vid tidigare tillfällen.
Laura Broddes resultat visade att de D. sapinea-kloner som återfanns i de skadade träden hade påträffats i Sverige tidigare. Den vanligast förekommande klonen i utbrottet hittades redan 2013, och orsakade då inte några större skador. Det gör det osannolikt att angreppet 2016 beror på att en särskilt aggressiv version av svampen introducerats nyligen.
Inom 5 kilometer från utbrottet hittades enskilda angripna träd i hälften av de undersökta bestånden. Denna frekvens sjönk till ca ett av tio bestånd mellan 5 och 30 km från utbrottet. Denna avtagande gradient tyder på att sjukdomen snarare spridits från utbrottsområdet och utåt, än på att nya utbrott skett på många platser samtidigt. Vad detta säger om ursprunget i utbrottsområdet är däremot oklart, men det är möjligt att träden var infekterade redan då de planterades. Rapporter om D. sapinea i svenska plantskolor kom redan på 1960-talet, men har inte förekommit i nutid.
Torka i maj ger större skador
– D. sapinea kan befinna sig i ett vilstadium i värdträden under lång tid utan att skada dem, för att sedan utveckla sjukdomen när de yttre förutsättningarna är gynnsamma, berättar Laura Brodde.
Svampen har exempelvis ansetts gynnas av höga temperaturer och torka, vilket förmodats stressa träden och sänka motståndskraften. Laura Brodde och hennes kollegor undersökte därför vädrets påverkan på skadefrekvensen i det drabbade området.
– Svampen angriper och dödar årsskotten, säger hon. Det gör att träden får flera toppar, och genom att räkna antalet årsskott sedan toppen delades kan man uppskatta vilket år en sådan skada har skett. Om man gör det i ett helt bestånd kan man få en bild av vilka år angreppen varit omfattande. Genom att korrelera detta med historisk väderdata från SMHI har vi försökt undersöka sambandet mellan temperatur och angrepp. Vi kopplade också detta till årlig tillväxt på träden genom att studera årsringarna.
Laura Brodde konstaterade att utbrotten har pågått i området sedan 2007, och att frekvensen har ökat från år till år. Åren 2013 och 2016 delades särskilt många toppar och tillväxten var låg, vilket tyder på extra hårda angrepp de åren. Dessutom var temperaturen och torkan i maj särskilt hög, vilket kan ha orsakat torkstressade och angreppskänsliga årsskott.
Slösaktigare träd känsligare
I det angripna området hittades svårt angripna träd intill nästan helt oskadda. Det tyder på att inte bara torkan eller värmen, utan även trädfysiologiska egenskaper påverkar omfattningen av ett Diplodia-angrepp. Efter ingående studier kunde Laura Brodde konstatera att de träd som klarade sig bäst hade flera gemensamma egenskaper.
– Vi märker tydligt att de träd vars livsstil kräver större tillgång på vatten är känsligare för angrepp. Vi märker också att de träd som har högre halter av lösligt socker och stärkelse i sina vävnader är mer motståndskraftiga. Dessa faktorer hänger ihop.
Individer som har en hög vattenförbrukning växer i regel snabbare, och har därför mindre tillgängligt socker. Man kan se det som att trädet lever slösaktigt; allt kapital investeras i tillväxt; längre skott och bredare årsringar. Men när sådana träd får brist på vatten, kan de inte längre underhålla sina expanderade vävnader, vilka torkstressas. Eftersom de dessutom har mindre socker, har de mindre energi för sitt försvar. Denna sockerbrist kan förutom den högre tillväxten också till stor del bero just på att de är mer angripna, och därför förlorat mycket fotosyntetisk vävnad.
Slutligen kunde Laura också med hjälp av sporfällor konstatera att träden genererade mer sporer ju mer angripna de var.
Lång uppbyggnad före utbrott
Jonas Olivà har formulerat en hypotes kring utbrottet 2016.
– Vi tror att D. sapinea är utbredd i Sverige, men att upprepade mindre angrepp under flera års tid kan krävas för att generera en tillräckligt stor smitthärd (inokulum) för att orsaka större skador, säger han. Detta skedde mellan åtminstone 2007 och 2016 utanför Arlanda. Till slut var mängden sporer tillräckligt stort i beståndet för att orsaka allvarliga skador när tillfället väl kom, vilket det gjorde senvåren 2016. Varmt väder orsakade torka, och de träd som använder vatten flitigast, som växer snabbast och som har minst sparade resurser, var mest känsliga för denna torka. Dessa träd dukade under snabbast i utbrottet.
I ljuset av detta borde utbrotten ha avlöst varandra under 2018, den torraste sommaren i mannaminne.
– Det gjorde de också, på Gotland, säger Jonas Olivà. Där var det torrt redan under maj månad, då de angreppskänsliga skotten växer till. Men i övriga landet slog inte torkan till förrän under juni, då skotten redan hade vuxit färdigt och blivit resistenta. I april och maj låg ännu snö kvar i stora delar av landet, vilket gjorde att det fanns vatten i marken även om det inte föll någon nederbörd.
Kan förebyggas
Diplodia sapinea har alla förutsättningar att orsaka stora skador i Sverige; i princip inga faktorer utgör ett permanent hinder för dess spridning. Stora utbrott inträffar i samband med torka, men troligen inte utan att ett stort inokulum först har kunnat byggas upp. Detta verkar ske under flera år, varför en viktig åtgärd för skogsägare kan vara att hålla efter skador på ett tidigt stadium och genast klippa ner alla angripna grenar. Sjukdomens symptom kan lätt förväxlas med exempelvis Gremmeniella och knäckesjuka, vilket kan vara en orsak till att de ibland missas. Skogsägare rekommenderas att lära sig känna igen symptom och skicka prover på skadade träd för analys.
Kontakt:
Laura Brodde, doktorand, Institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, laura.brodde@slu.se
Studien: Diplodia sapinea angriper bland annat vår vanliga tall (Pinus sylvestris), svarttall (P. nigra) och rödtall (P. resinosa). Sjukdomen dödar tallens årsskott, inklusive toppskottet. Följande år bildar tallen nya skott och blir buskig. Det ger sämre virke och träden kan i värsta fall dö. Svampen infekterar friska tallbarr under deras första växtsäsong. Träden som påverkas mest av sjukdomen är yngre planterade tallar, och sjukdomen förekommer sällan i äldre träd om de inte är stressade. I första hand angrips toppar och barr av träd som blivit försvagade av stress från torka, av skador på rötter, av brist på näringsämnen i marken, av att ha växt för skuggigt, av skador som vållats av väder (kraftiga vindar, hagel och så vidare) och av insekter. D. sapinea orsakar en blödning på stammen och grenarna, och kan medföra att tallen dör, särskilt om blödningen sker på trädets lägre grenar. Stamblödningarna utsöndrar ett slags harts som kan göra att döda infekterade barr klibbar ihop med andra delar av trädet efter att de fallit av. Det här kan bidra till ytterligare infektioner i trädet. Det tydligaste tecknet på att en tall är infekterad är att årsskott och toppar dör eller att den har bruna, hämmade skott med korta, bruna barr.
Diplodia tip blight on its way to the North: Drivers of disease emergence in Northern Europe. Frontiers in Plant Science. Brodde L, Adamson K, Camarero JJ, Castaño C, Drenkhan R, Lehtijärvi A, Luchi N, Migliorini D, Sánchez-Miranda Á, Stenlid J, Özdağ Ş & Oliva J.
