Förskolebarn förutsätts ofta själva kunna avgöra vad som är ”på riktigt” och vad som är ”på låtsas” i förklarande bilder.
– Det är anmärkningsvärt. Lärarna behöver erbjuda barnen stöttning i att upptäcka sambandet mellan själva illustrationen och det den är tänkt att visa, enligt Anneli Bergnell, Högskolan i Borås.
I förskolan behandlas ofta vetenskapligt innehåll med hjälp av bilder, modeller eller lek vilket ger barnen möjligheter att uppleva, upptäcka, uttrycka och lära med hela kroppen och alla sinnen. Men ofta görs detta utan att barnen får någon förklaring som kopplar ihop aktiviteten med det innehåll som står i fokus.
Anneli Bergnell har i fyra delstudier studerat naturvetenskapliga illustrationer som användes för att förklara bland annat stabilitet, avdunstning och vattnets kretslopp för förskolebarn. Hon undersökte främst hur barnen hanterade, undersökte och samtalade utifrån förklaringar som hänvisade till barnens egna kroppar eller där kroppsliga gester användes för att illustrera något. Tre förskollärare och 30 förskolebarn deltog i studien liksom två guider från ett naturvetenskapligt center.
Behöver stöd i att tolka bilderna
Anneli Bergnell konstaterar i sin avhandling, som lagts fram vid Göteborgs universitet, att lärarna behöver erbjuda förskolebarnen stöttning i att upptäcka sambandet mellan själva illustrationen och det den är tänkt att visa.
– Ett ofta komplicerat innehåll ställer stora krav både på undervisningssituationen och illustrationerna som används. Jag fann det därför anmärkningsvärt att illustrationerna förutsattes vara självförklarande. Det vill säga att om bara barnen deltog, skulle de självständigt lägga märke till det innehåll som illustrationerna ville visa, säger hon.
Pendlar mellan fakta och fantasi
Det som ytterligare försvårade barnens tolkningsmöjligheter var att illustrationerna pendlade mellan fakta och fantasi och att barnen lämnades att själva avgöra när något var ”på låtsas” och när det så att säga var dags att lära sig något ”på riktigt”.
– Starka sensationsväckande inslag, som stora kroppsrörelser, magiska tricks och utklädda vuxna, gjorde också att innehållet hamnade i skymundan. Varför sådant ändå användes kan jag bara spekulera om, men kanske finns det en föreställning om att roliga och fantasieggande inslag i sig gör att något komplicerat blir lättare att både bli intresserad av och att skapa sig en mening om?
Avhandlingen har genomförts inom ramen för forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, CUL, Göteborgs universitet.
Kontakt:
Anneli Bergnell, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, anneli.bergnell@hb.se
