Käkbensdöd kan behandlas kirurgiskt
De flesta fall av läkemedelsrelaterad käkbensdöd kan behandlas. Det visar forskaren Fredrik Hallmer som i en ny avhandling kartlagt riskfaktorer och behandlingsmetoder.
Bisfosfonater och denosumab är läkemedel som ges till patienter med benskörhet och till patienter med bröst- och prostatacancer som spritts till skelettet. Läkemedlen används för att hämma den bennedbrytning som ökar risken för frakturer hos dessa patienter. Käkbensdöd, eller käkbensnekros som är den medicinska termen, är en biverkning av medicineringen. Den kan uppstå i käken men den uppstår inte i något annat ben i kroppen.
Kan ge smärta och tandförluster
Fredrik Hallmer, som är övertandläkare i käkkirurgi och doktorand vid Malmö universitet, har tittat på riskfaktorer, hur käkbensdöd uppkommer och vilka behandlingsmetoder som kan sättas in. Sjukdomen kan ge stor smärta, infektioner och även leda till tandförluster.
Studien omfattar 55 patienter i Skåne perioden 2012-2015. Av dem hade 31 benskörhet och 24 cancer. Han har själv behandlat samtliga. Ingår gör även en retrospektiv studie av patientjournaler 2003-2010.
– Tidigare vågade man inte behandla för att man trodde skadan skulle förvärras, säger Fredrik Hallmer som behandlat sina patienter genom att avlägsna död benvävnad.
– Man sågar ut det döda benet och syr tillbaka slemhinnan. I de flesta fall läker det ihop och patienten blir smärt- och infektionsfri.
Tandlossningssjukdom i kombination med läkemedel
Fredrik Hallmer tog benprover på 18 av patienterna och kunde konstatera att det växte bakterier som förekommer vid tandlossningssjukdom i det döda benet.
– Det är alltså tandlossningssjukdom i kombination med läkemedel som orsakar käkbensdöden, säger Fredrik Hallmer.
Avhandlingen visar att det är tre gånger så stor risk för käkbensdöd vid behandling med denosumab som vid behandling med bisfosfonater.
– Man ska förstås välja den bästa medicinen mot sjukdomen, den går alltid före. Vi kan behandla de flesta ändå, betonar Fredrik Hallmer.
Högre risk hos diabetespatienter
Hans forskning visar också att risken för läkemedelsrelaterad käkbensdöd är högre hos patienter med diabetes. Däremot tycks varken rökning eller samtidig behandling med cytostatika medföra ökad risk. Samtidig behandling med kortison, som man tidigare trott skulle öka risken för käkbensdöd, visade sig ha en skyddande effekt.
Resultatet av Fredrik Hallmers studier ger onkologer ökade möjligheter att ta fram riktlinjer för vilka preparat man ska sätta in vid cancerbehandling. Riktlinjerna bör också omfatta åtgärder för att behandla och förebygga tandlossningssjukdom.
– När man vet vilka patienter som är i riskzonen är det lättare att förhindra nya fall av käkbensdöd, säger Fredrik Hallmer.
