Större skillnader i skydd vid arbetslöshet
Den svenska arbetslöshetsförsäkringen har i det tysta förändrats de senaste tjugofem åren. En avhandling visar att personer som har tillsvidareanställningar överlag har fått bättre skydd vid arbetslöshet än tidigare, medan skyddet för de som hoppar runt på olika arbeten har blivit sämre. Skillnaderna har alltså ökat.
Enligt Januariavtalet, eller fyrpartiuppgörelsen, ska den allmänna arbetslöshetsförsäkringen ses över. För att det ska lyckas måste politikerna bredda bilden och även se till andra faktorer som styr inkomstskyddet vid arbetslöshet. Det menar Jayeon Lindellee som skrivit en avhandling om den svenska arbetslöshetsförsäkringen.
– Grundtanken att staten garanterar en hög täckningsgrad av arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som man behåller frivilligt medlemskap i a-kassorna fungerar inte längre, säger hon.
I sin avhandling har hon utformat en trepelarmodell som hon hoppas kan användas för att fånga komplexiteten i systemet:
Trepelarmodellen
Allmän arbetslöshetsförsäkring: För det första har inkomstbortfallsprincipen i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen urholkats sedan 90-talet. Huvudsaklig anledning till det är att maxbeloppet från a-kassan inte hänger med pris och löneutvecklingen och taket har höjts endast ett fåtal gånger sedan 90-talet.
Vissa arbetsgivare erbjuder extra skydd: I takt med detta har arbetsmarknadsparterna sett till att erbjuda kompletterande ersättningar inom ramen för en rad olika omställningsavtal, där statligt anställda och tjänstemän har ett betydligt mer omfattande skydd jämfört med LO-yrken.
Erbjudanden från fackförbund och försäkringsbolag: Dessutom har fackförbunden, i samarbete med försäkringsbolag, lanserat kompletterande inkomstförsäkringar sedan början av 2000-talet, vilket idag täcker hälften av arbetande befolkningen, enligt avhandlingen. Här är det återigen LO-förbunden som har den lägsta täckningsgraden (67 procent jämfört med över 95 procent bland de medlemmarna hos SACO- och TCO-förbunden). Maxbeloppen, kvalificeringsvillkoren, premierna samt möjlighet att lägga till längre ersättningsperiod varierar bland olika inkomstförsäkringar.
Skyddet vid arbetslöshet i form av kompensation av inkomstbortfall har därmed blivit mycket mer varierat jämfört med tidigare.
Frivillig a-kassa väldigt svenskt
– Arbetsplats, yrkesgrupp och fackförbund spelar större roll än tidigare. Detta innebär att ansvarsfördelningen över inkomstskydd för arbetslösa har omdefinierats mellan staten, fackföreningar, individer och andra aktörer på försäkringsmarknaden, säger Jayeon Lindellee.
Det svenska systemet med frivillig anslutning till a-kassor, kallat Ghent-systemet, är snudd på världsunikt. I andra länder finns det oftast ett obligatoriskt arbetslöshetsförsäkringssystem. Anledningen till att Ghent-systemet överlevt i Sverige kan spåras till en hög grad av statlig subvention av a-kassornas utgifter, vilket möjliggjorde att även de svagare grupperna på arbetsmarknaden kunde vara anslutna till a-kassorna som i sin tur kunde erbjuda låg medlemsavgift.
Facken fortfarande central aktör
Att fackförbundens roll har varit viktig i arbetslöshetsförsäkringssystemet har länge lyfts upp som en av orsakerna till att Ghent-länderna (Sverige, Danmark och Finland) har haft högre facklig anslutningsgrad än övriga länder.
I Danmark och Finland har a-kassor som inte är knutna till de traditionella fackförbunden börjat etablera sig under senare åren. Men i Sverige är facken fortfarande en central, aktör inte minst i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, men också i de kompletterande ersättningssystemen.
Det finns fördelningsmässiga konsekvenser i den här utvecklingen, betonar Jayeon Lindellee. Förbund med många arbetslösa, såsom Hotell- och restaurangfacket eller Byggnads, har haft svårt att bekosta attraktiva erbjudanden medan förbund med lägre genomsnittlig arbetslöshet bland sina medlemmar, såsom Sveriges Ingenjörer eller Civilekonomerna, har kunnat erbjuda kompletterande försäkringar redan från början av 2000-talet.
Bara en tredjedel får ersättning
Det måste också bli lättare att få a-kassa än idag, anser Jayeon Lindellee. För att få ersättning från a-kassan idag krävs att man varit medlem i minst ett år och arbetat i minst 80 timmar i månaden i minst sex månader under senaste tolv månaderna. För många med kortare anställningar går villkoren inte att uppfyllas.
Ett resultat är att det idag bara är en tredjedel av de arbetslösa som får ut någon ersättning från den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. För de som inte får ut någon inkomstrelaterad ersättning från a-kassan är de andra kompletterande ersättningarna meningslösa.
Jayeon Lindellee ser positivt på den nya utredningen som delvis tittar på möjligheten att mjuka upp arbetsvillkoren.
Avhandlingen:
Beyond Retrenchment: Multi-Pillarization of Unemployment Benefit Provision in Sweden
