Först på plats – en studie i att rädda liv på landet

Snabba och ändamålsenliga behandlingar krävs för att optimera möjligheten att överleva om man drabbats av akut sjukdom eller skada utanför sjukhus. Vid hjärtstopp minskar exempelvis chansen att överleva med 10 procent för varje minut som effektiv hjärt-lungräddning (HLR), med efterföljande defibrillering, dröjer.

I Sverige har akut sjukdom eller skada utanför sjukhus sedan årtionden tillbaka varit synonymt med utalarmering av ambulans (ambulansutryckning). Men ambulanser är vanligtvis placerade i städer eller i kommunernas centralorter. Därför blir det problematiskt att inom rimlig tid nå hjälpsökande i landsbygdsområden.

De senaste åren har flera initiativ tagits där andra yrkesgrupper än ambulanssjuksköterskor utalarmerats. Aktörerna i dessa så kallade IVPA-uppdrag – ”I Väntan På Ambulans ska anlända” – är personer som med sin fysiska närvaro i området snabbt kan ta sig till den hjälpsökande för att påbörja livräddande behandling. Framförallt är det räddningstjänsten, men även hemsjukvårdssjuksköterskor, som fått IVPA-uppdrag.

Tydlig beredskap och stöd efteråt

Anders Svensson, doktorand i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet, har tidigare arbetat som ambulanssjuksköterska.

– Under mina år inom ambulanssjukvården upplevde jag att det fanns vissa situationer som påverkade mig mer än andra emotionellt, säger han. När det numera finns andra aktörer som utalarmeras väcktes mitt intresse för att studera hur de upplever att utalarmeras till akut sjuka eller skadade samt vilka situationer de möter.

I sin avhandling påvisar han att det finns situationer som väcker oro oberoende av utbildningsnivå. Eftersom aktörerna som utalarmeras på IVPA-uppdrag i landsbygdsområden oftast själva bor i närområdet handlar deras oro främst om risken att möta personer de känner privat eller att möta akut sjuka eller skadade barn.

Tid till behandling är helt avgörande för möjligheten att rädda liv, menar Anders Svensson. Det är därför viktigt att rekrytera aktörer som snabbt kan inställa sig och påbörja livräddande behandling. Även om hemsjukvårdssjuksköterskorna har ”rätt” kompetens kan de ha en arbetssituation som inte tillåter dem att lämna pågående uppdrag i förmån för IVPA-uppdrag. De kan ställas inför etiska dilemman då de tvingas att prioritera mellan sin egen hemsjukvårdspatient och IVPA-utalarmeringen.

– De aktörer som utalarmeras på IVPA-uppdrag behöver en beredskap inför att möta en bred variation av sjukdoms- och skadetillstånd. De möter allt ifrån akut sjuka barn till hjälpsökande som försökt begå suicid, säger Anders Svensson.

Hans studie visar att en tydlig process krävs när IVPA-uppdrag implementeras inom nya verksamheter. Alla intressenter bör vara involverade, både i de förberedande faserna och i utformningen av uppdraget. Det är viktigt att erbjuda aktörerna stöd efter händelsen, menar Anders Svensson.

– Ambulanssjuksköterskor finner stöd i varandra efter att de upplevt en traumatisk händelse. Det är av stor vikt att även de aktörer som utalarmeras på IVPA-uppdrag erbjuds stöd. Det handlar ofta om att få en bekräftelse i att de åtgärder man genomfört under IVPA-uppdraget varit korrekt och få en bekräftelse i att ens insats gjort skillnad.

Kontakt:

Anders Svensson, Linnéuniversitetet, anders.svensson@lnu.se